Noaks Ark

Noaks Ark blev Sveriges första organisation för att förebygga hiv och att stödja sjuka och deras närmaste. Ända sedan starten 1986 har vi arbetat mitt i den verklighet där hiv finns och under årens lopp har en ojämförlig kunskap och erfarenhet samlats under ett och samma tak.

Vi samlar ett nätverk av regionalt verksamma Noaks Ark-föreningar i Sverige som erbjuder aktiviteter och stöd i olika former för den som lever med hiv eller är närstående. Tillsammans arbetar vi förebyggande mot hiv och andra sexuellt överförda infektioner och genom informations- och utbildningsinsatser vill vi bidra till ökad kunskap och medvetenhet om hiv. Flera av våra Noaks Ark-föreningar erbjuder hivtest med snabbsvar.

 

Noaks Ark Riksförbundet | Att övervinna en rädsla
2725
post-template-default,single,single-post,postid-2725,single-format-standard,woocommerce-no-js,ajax_fade,page_not_loaded,boxed,,side_menu_slide_with_content,width_470,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,columns-4,qode-theme-ver-16.8,qode-theme-bridge,qode_header_in_grid,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.4,vc_responsive
 

Att övervinna en rädsla

Att övervinna en rädsla

”Nej, snälla” sa hon och la handen på mitt ben ”snälla säg inte det där ordet, säg infektion”. Ordet hon syftade på var hiv. Tre bokstäver i kombination som är behållare för personliga och kollektiva minnen med känslosamma och livsavgörande historier, än idag. Hon fortsatte, ”när du säger det där ordet, som jag inte ens kan ta i min mun, går det som ilningar genom benen”.

Hennes virus finns knappt i kroppen, omätbart och välbehandlat är det inget hon lider av. Men hiv som historia sitter där i kroppen, den historia som vi alla bär med oss, för vidare och förvaltar. Hiv ger henne ilningar i ben och kropp, men hon kämpar med att förändra det. Och det är vår uppgift att visa att hon inte är ensam i det. Hon behöver inte vara ensam i det så många år som hon varit det innan hon vågade ta kontakt med Noaks Ark Stockholm.

Författaren och poeten Clarice Lispector har skrivit ”Men det är inte min uppgift att hindra mig från att ge saken ett namn. Namnet är ett tillägg, och det hindrar mig från att få kontakt med saken.” Det påminner mig direkt om det smärtsamma med ordet hiv och hur ordet infektion gör det lättare, nästan mänskligare, att leva med. Det gör inte lika ont i kroppen, vi kan ta oss förbi ett samtal utan att smärtan gör sig påmind. Då och då kommer ordet upp, oundvikligt, men det får passera eller närvara utan rösträtt.

För ett halvår sedan besökte hon oss för första gången. Hon hade isolerat sig under flera års tid, dragit sig tillbaka från sina engagemang och från sin omgivning i rädsla att bli konfronterad om det ingen visste. En rädsla hon burit i många år och som hon bär med sig till oss, men som minskar. Hon säger att hon kämpar, det gör hon. Kämpar emot tankar och förväntningar om avslöjanden och att utfrysas av andra. Att själv ta avstånd från omgivningen upplevs inte på samma smärtsamma sätt. Men den får samma konsekvenser av ensamhet.

Det finns en vilja att förändra. Ja det finns det verkligen. Kanske vill hon sjunga ut som den i år extra aktuelle men som denna dagen alltid aktuelle -Freddy Mercury. Sjunga ut ”I want to break free”.

Hon kommer regelbundet, ställer upp för andra i samma situation och vill engagera sig i verksamheten som volontär. Andras hiv är lättare att hantera än hennes egen infektion. Steg för steg fyller hon ut orden med annat än smärta och rädsla, fyller benen med skratt, gemenskap och samhörighet.

För även om hiv inte är mer än en kronisk infektion, en tablett om dagen på sin höjd. Så får inte omätbart förväxlas med obetydligt. Vi måste också komma ihåg att det är som kvinnan med infektionen och som Clarice Lispector så insiktsfullt skriver, ”Ge mig din hand igen, jag vet fortfarande inte hur jag ska trösta mig för verkligheten. Men – känn med mig en liten stund.”

Erica Kanon

Texten lästes under en minneshögtid i Maria Magdalena kyrka i Stockholm, i samband med World AIDS Day, 1 december.