Noaks Ark 40 år: ”Gabriel”
Historien om Noaks Ark 40 år fortsätter. Få personer som levde med hiv på 80-och 90-talet var öppna med sin situation. En av dem var ”Gabriel” (som egentligen heter något annat). På Noaks Ark bröt han sin ensamhet. Så här berättade han 1993.
”När jag kom till Sverige fick jag och andra flyktingar ta ett blodprov. Ingen talade om för oss att det var ett hivtest. Någon vecka senare tog de mig till ett sjukhus. En läkare sa att jag var hivsmittad. Jag visste inte vad det var och trodde att jag skulle dö med en gång. Jag var fruktansvärd rädd, jag vågade inte ens fråga tolkarna vad det var.”
Gabriel vill inte vara med på bild och inte med sitt riktiga namn, han säger att han vill skydda sin familj. De förväntar sig att han ska gifta sig med en kvinna och skaffa barn. Gabriel beskriver skräcken och ensamheten på flyktingförläggningen i Kalmar. I tre dygn satt han på golvet och grät och han funderade på att ta sitt liv.
”Det var fruktansvärt. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Inte förrän två år senare fick jag höra talas om Noaks Ark, då reste jag till Stockholm för ett första besök på Arken. Där träffade jag en landsman som också hade hiv. För första gången kunde jag prata på mitt eget språk om allt det jag varit rädd för. Jag fick veta mer om hiv och att jag inte skulle dö på en gång. Och jag fick vänner.”
Gabriel är från Sydamerika och kom till Sverige för att söka politisk asyl. Han gestikulerar stort när han pratar och lägger huvudet på sned för att fråga om han gjort sig förstådd. Sedan några år tillbaka bor han i Stockholm. Det var med hjälp av ekonomiska bidrag från Noaks Ark han kunde flytta hit.
”Här kan jag få ett bättre liv. Men jag är fortfarande rädd. Det är viktigt för mig att behålla hemligheten om min situation. Jag orkar inte höra skitsnack och jag vill inte göra min familj illa. Men på Arken får jag vara mig själv och det är skönt att den finns. Jag kommer ofta hit och äter, för nu orkar jag inte laga mat längre. När en kamrat dog bodde jag på Gästhemmet, jag kunde bara inte vara hemma ensam.”
(Text: Bodil Sjöström, fotot är från Pixabay och har ingen koppling till personen i texten.)
