Daniel: ”Jag ÄR inte hiv, jag har hiv.”
”Hela mitt liv svartnade när jag fick besked att jag var hivpositiv. Jag hade ingen som helst kunskap om vad det innebar. Jag trodde jag skulle dö. Jag skulle aldrig kunna bilda familj, mitt liv var slut. I tretton månader var jag sjukskriven och åt ångestdämpande mediciner.
Jag levde mig helt in i sjukdomen, tyckte jag så sjuk ut. Gömde mig för andra och planerade för att hämta ut min medicin i en annan stad. Det var en väldigt tuff tid.
Jag ringde Noaks Ark Direkt, redan samma dag kunde jag komma på besök. Jag hade ju ingen, visste inte vilket ben jag skulle stå på. Att få komma till Noaks Ark betydde allt. Att få se att det var vanliga människor som drabbats och känna att man inte är ensam.
Efter en tid tröttnade jag på att gömma mig, och ville ut ur mitt självstigma. Jag behövde få fotfäste. Vännerna på Noaks Ark stöttade mig i alla beslut, men beskedet att berätta för andra tog jag själv. Jag skrev ett långt inlägg på Facebook.
Reaktionerna blev inte så farliga som jag hade föreställt mig. Visst fick jag mycket frågor, mest om hur tiden varit när jag hållit mig undan, men jag fick också kärlek.
Med tiden fick jag bättre självförtroende, jag började leda en ungdomsgrupp, det var viktigt för mig, särskilt som jag själv inte haft några jämnåriga att prata med när jag som mest behövde det. Jag började också arbeta på Noaks Arks testmottagning och även föreläsa. Då kände jag tydligt, att det här vill jag arbeta med.
En fråga som jag får ibland på föreläsningar, och som jag inte vill svara på, är hur jag blev smittad. Mest för att det blir alldeles för privat. Man kan ju också undra varför det är så viktigt för andra att veta?
Jag arbetar som undersköterska på Danderyds akutmottagning. Ibland blir jag igenkänd av patienter, eftersom jag gått ut i media med min situation. Enda gångerna jag kan tycka det är besvärande är när jag inte hinner svara på människors frågor. Det är trots allt en akutmottagning jag arbetar på. Mina arbetskamrater och chef vet om min hivstatus. De är stolta över mig.
Det finns väldigt mycket okunskap kring hiv, men också nyfikenhet. Därför är det jätteviktigt att fylla på med rätt information. Vi måste prata mer om att det finns två typer av hiv, och då menar jag obehandlad hiv, och behandlad hiv. Vi får heller inte glömma de psykologiska aspekterna. En av fem personer med hiv väljer att inte berätta för någon i sin omgivning. Där känner jag att jag har en stor uppgift. Att visa att det går att vara öppen. Visst får jag bakslag då och då när jag inte mår toppen, men det händer ju alla människor.
Det tog ett tag innan min behandling blev bra, jag mådde inte bra av medicinen, men när vi väl hittade rätt, och vi såg virusnivåerna sjunka, då var det något som hände i mig. Jag VAR inte hiv längre, däremot HAR jag hiv. Om än väldigt lite!
Efter testet handlade hela mitt liv om hiv. Nu är det något annat. Jag är en hel vanlig kille som råkar ha hiv, jag vill resa, drömmer om att adoptera barn och bilda familj. Sista pusselbiten för att acceptera mig själv fick jag när jag träffade min pojkvän. Med honom är jag hel.”
