Washington, we have a problem.
På en av relativt få programpunkter kring mental hälsa på den här stora konferensen lyssnar jag på hur man i olika länder hanterar de barn som förlorat en eller flera föräldrar i aids. Att man ska ta sorgen på allvar är snabbt överstökat. Det svåra kommer när man ser de fortsatta övergreppen, att barn som är hivpositiva diskrimineras i de hem de hamnar i (household discrimination), separeras från den övriga familjen med egna tallrikar att äta på och förbjuds använda samma toalett som de andra. Att barn som förlorat sina närmaste vårdgivare hamnar hos en närstående släkting som går samma öde till mötes och barnen tvingas in i nya familjekonstellationer gång på gång för att de som tar hand om dem helt enkelt dör. Det är rörande, tragiskt och svårt att lyssna på det här. Det är skönt att det lyfts fram för att lyfta problematiken, men det känns som om det är oerhört långt kvar att gå. Representanter från Afrika räknar med att 50 miljoner barn är föräldralösa inom de närmaste åren. Problematiken är inte marginell.
Igår morse när vi anlände till Convention Centre stod det ett litet gäng utanför med stora, påkostade plakat som deklarerade att för bögar fanns två botemedel, aids och helvetet. Det var en mycket absurd upplevelse när man kommer från ett samamnhang där man kastas mellan hopp och förtvivlan, men ändå står enade i vad slutdestinationen är. Och så möts man plötsligt av detta inslag. Jag hade önskat att det inte hade stört mig, att jag kunde ha passerat utan att blinka och inte ägnat det en tanke. Men det stör och det gör ont. De här människorna har aldrig träffat mig, men de vill mig illa. En dag kanske jag kan skratta utan ett sting i hjärtat när kvinnan med t-shirtstrycket godhatesfags.com skriker åt mig att inte röra henne. Det gör jag naturligtvis inte heller, men jag meddelar att I´m a swedish lesbian, I can´t help myself! Men det är inte roligt, hat är inte att leka med. Det växer om det får näring och ger förödande konsekvenser. Sluta med de här dumheterna nu. Gör som Björn Ranelid och tänk kärrrrrrrrrlek istället!
Hannah
