AIDS Impact 2015
Idag öppnade AIDS Impact-konferensen här i Amsterdam. Under drygt två decennier har denna konferens, som anordnas vartannat år, samlat framför allt beteendevetare för att komplettera biomedicinska och politiska aspekter på hiv med att problematisera och belysa den psykosociala komplexitet som alltid varit en väsentlig del av hivutmaningen.
Två saker är slående här. Antalet delegater är blott en bråkdel av dem man ser i de huvudsakligen medicinska – och djupt politiserade – internationella aidskonferenserna. Med tanke på hur den globala hivepidemin ser ut slås man också av avsaknaden av delegater från den afrikanska kontinenten. De psykosociala aspekterna av hiv är trettio år in i epidemin fortfarande huvudsakligen en europeisk och nordamerikansk angelägenhet.
Årets konferens har temat “We are our choices“. Vid sitt inledande anförande konstaterade konferensens ordförande Udi Davidovich att det aldrig funnits så många val att tillgå vad gäller både behandling och prevention hiv. Men, påpekade Davidovich, valen kommer med ett pris i form av ekonomiska, sociala och beteendevetenskapliga utmaningar.
Den främsta ekonomiska utmaningen utgörs av att vår samlade finansiering inte räcker till för att täcka kostnaderna för hivbehandling för alla som behöver den i världen. Många länder är beroende av utländsk finansiering för att kunna erbjuda behandling till sina hivpatienter. Utmaningen ser inte heller ut att minska i takt med UNAIDS nya rekommendation att omgående erbjuda livslång läkemedelsbehandling till alla som diagnostiseras med hiv.
Rein Ruis från det nederländska utrikesdepartementet lyfte fram konferensens roll att värna om att även det psykosociala hivarbetet som kompletterar de biomedicinska insatserna bygger på evidens. Enligt Ruis kommer vi att nå UNAIDS globala mål att besegra hivepidemin till 2030 endast om gapet mellan akademien och policy makers kan överbryggas.
Den franska hivorganisationen Aides presenterade data som visar att deras uppsökande hivtestningsverksamet – som liknar den svenska assisterade hemtestningen – når en annan undergrupp MSM än den offentliga vårdens mottagningar. Samtidigt lyfte Catherine Hankins från Amsterdams universitet fram de psykosociala utmaningar som nya former av hivtestning innebär. Hankins menar att hivtestning utan koppling till behandlings-, utbildnings- och stödinsatser blir ett slag i luften. Man skulle kunna sammanfatta konferensens diskurs om hivtestning med att många olika slags aktörer, metoder och forum för testning behövs, men att det är lika viktigt att all form av testning länkas till behandling, utbildning och stödinsatser. Den största utmaningen blir naturligtvis den i världen allt vanligare självtestningen.
Peter Reiss från Amsterdams universitet redogjorde för aktuella studier om hälsoläget i den hivpositiva populationen av vilken en allt större andel tack vare hivbehandling blir äldre. Hos personer med hiv verkar den kroniska hivinfektionen trots hivbehandling leda till en överrepresentation och en tidigare debut av en rad åldersrelaterade sjukdomar. Däremot finns det ingenting som tyder på att antalet år man gått på hivbehandling skulle ligga bakom den ökade och tidigare sjuklighet i åldersrelaterade sjukdomar man ser hos personer med hiv.
Michel Kazatchkine från FN lyfte fram den allvarliga epidemiutvecklingen i Östeuropa, framför allt i Ryssland och Ukraina vilka står för 90 % av regionens hivfall. Kazatchkine konstaterade att epidemin i Ryssland är på väg från ett läge med koncentration av hivfall i definierbara preventionsgrupper till en generell epidemi i den allmänna populationen. Ett flertal faktorer samverkar till den ökande epidemin i Östeuropa. Tillgången på hivbehandling är låg. Penalistisk lagstiftning drabbar flera viktiga preventionsgrupper. Hälso- och sjukvårdssystemen är auktoritativa och vertikala. Ett förödande stigma och social diskriminering. Bristande intresse hos den offentliga sektorn att samverka med det civila samhället som har direkt kontakt med och kulturkompetens om aktuella preventionsgrupper.
Det aktuella hivläget i Östeuropa kan således sammanfattas med att en överväldigande mängd av strukturella, kulturella, sociala och politiska hinder samverkar och bidrar till epidemiutvecklingen som saknar motstycke i övriga Europa. Därutöver har hivprogrammen som vänder sig till viktiga preventionsgrupper minskat i takt med att de östeuropeiska länderna betraktas alltmera som medelinkomstländer. 80 % av insatserna som görs i grupper som intravenösa missbrukare, sexarbetare och män som har sex med män har finansierats med olika former av ekonomiskt stöd från andra länder och de östeuropeiska ländernas myndigheter och politiker visar bristande intresse att kompensera förlusten med egna medel.
