Reflektioner från Stina och Björn
Aids Impact Amsterdam 28/8 – 30/8 2015
-”We are our choices”( Jean Paul Sartre) var temat på konferensen , men när vi tänker till och lyssnar på föreläsningarna undrar vi om det verkligen är så? Vi har lyssnat på ett flertal exempel på hur människor tidigt i livet får sina möjligheter att fatta beslut och att välja helt tillintetgjorda. Ett exempel är att 25 % av ett helt lands population av 16 åringar har utsatts för sexuella övergrepp. En annan föreläsare talar om att förmågan att välja handlar om hur man ser på sig själv. Kvinnor som lever i fattigdom i området sub sahara upplever inte ens eller ser det möjligt att ha ett eget val. Det som påverkar den upplevelsen är låg utbildningsnivå, partnervåld, skillnader i inkomst och även svält. Vi ställer oss frågan hur man kan få kvinnor i den livssituationen att komma till insikt om sin egen förmåga att fatta beslut, inte minst för sin hälsas skull.
Under onsdagens Plenary session med flera intressanta föreläsare framkom ett nytt begrepp för oss nämligen Syndemics teori. Director of the Center for LGBT Research University of Pittsburg Dr Ron Stall presenterade ämnet Interconnecting epidemics: syndemics addressing substance use and abuse as a means of lowering hiv risk among MSM. Vad betyder då begreppet Syndemics ? På engelska ” A cluster of epidemics that act additively to predict other epidemics.” Dr Stall beskriver hur tidiga och tidigare svårigheter I livet som till exempel sexuella övergrepp i barndomen, partnervåld, depression, missbruk och stigma har en adderande effekt på sexuellt riskbeteende och följsamhet av medicinering. Det vill säga att 1+1=3.
Dr Stall lyfter fram psykosocialt stöd som en viktig intervention för att bryta den starka kopplingen mellan tidigare livshändelser och hur man hanterar nuet. Vi tycker det är en hoppfull tanke att inte behöva lösa en persons alla svårigheter, utan att det räcker långt med det vi inom kognitiv psykoterapi benämner ”en trygg bas”. Liksom inom allt psykosocialt arbete är det viktigt att ha någon att lita på som är både förutsägbar och tillgänglig. Dr Stall pratar om att ”buffra” runt patienten som ett skydd och framför allt att skräddarsy interventioner så att de passar individen. Allt det här känns riktigt och bekant för oss.
Professor Carlos Perris beskriver i sin sårbarhetsmodell, en multifaktoriell modell innehållande biologiska, sociala, psykologiska, kulturella och samhälleliga faktorer, hur dessa faktorer påverkar individens sätt att se på omvärlden och sig själv. Vi ser flera likheter mellan Syndemics teori och Perris sårbarhetsmodell . Frågan är om det bara är ett nytt ord för gammal kunskap?
Vi lyssnade även på ett helt annat ämne nämligen” cancer screening among people living with hiv/aids in low and middle income countrys”. Alicia Hong en av föreläsarna, berättade att aidsrelaterad cancer har minskat och att icke aidsrelaterad cancer har ökat. Det är oroande att anal cancer (carcinoma) är en av cancerformerna som har ökat i MSM gruppen och är det inte är dags att erbjuda kostnadsfri vaccinering mot hpv, humant papillom virus.
I USA är frågan om stigma och diskriminering högaktuell i ett flertal stater. För oss kom det som en total chock då vi förstod att behandlingen av hivpositiva liknar förföljelse. Unga människor döms till långa fängelsestraff, upp till 30 år, och någon hade utsatts för återkommande kränkande myndighetsuppföljningar i sitt hem som kan liknas vid rena sexuella och psykologiska övergrepp. Det anmärkningsvärda är att ingen av kvinnorna eller männen hade några mätbara virusmängder i blodet. Föreläsarens förklaring var att hivpositiva nu lever längre och kan utsätta andra för smittrisk under en längre tid och därför måste kontrolleras och till och med kriminaliseras. Detta är inte i samklang med mänskliga rättigheter!
För tre år sedan i Washington under Aids konferensen, framkom tydligt hur stigma och diskriminering av hivpositiva driver epidemin. Det är fortfarande hög tid att en attitydförändring sker och att vi slutar använda gruppen hivpositiva som en projektionsskärm för vår egna kollektiva underliggande känslor såsom ångest och rädsla. Det är absolut inte att arbeta preventivt att skrämma och bestraffa hivpositiva. Psykologisk forskning har för länge sedan konstaterat att bestraffning inte fungerar. Fortfarande idag 2015 sitter många hivpositiva isolerade och vågar inte berätta om sitt hivstatus på grund av rädsla för omgivningens fördomar och okunskap. Som vanligt är det lättare att bära ett problem tillsammans med andra. Hiv är ett gemensamt ansvar på både interpersonell och samhällelig nivå.
Någon sa: Changing an I to a We!!!!
Stina Gräntz Björn Malmquist
Leg psykolog Leg psykoterapeut
Leg psykoterapeut
