Behandlingarna ger oss ljus
Sakta kom framgångarna med verkningsfulla mediciner, men till en början var de besvikelser lastade på varandra. Redan på 1980-talet användes AZT (zidovudin), det gav effekt men den var kortvarig och biverkningarna svåra. Bland annat visade sig AZT:s giftighet för benmärgen vara allvarligare än vid senare stadier av hivinfektion. Dessutom utvecklade hiv resistens mot AZT. Ett annat tidigt läkemedel som testades var Foscavir, men även det gav kortvarig effekt och svåra biverkningar. Bland människor som levde med hiv uppstod desperation – höll läkemedelsbolagen onödigt länge på medicinerna innan de släpptes? Desperationen övergick i vissa fall till rykten och eget laborerande med andra substanser som sades bita på hiv. En sådan var framkallningsvätska, vilket naturligtvis gav förödande konsekvenser för dem som provade.
Men så småningom kom miraklet, olika kombinationer av redan kända mediciner utvecklades, nya lades till och 1996 var de så bra att döende patienter kunde gå hem från sjukhuset efter ett par veckors medicinering. Framstegen ökade ytterligare då man såg att behandlingen gav bättre effekt när den sattes in tidigt i hivinfektionen.
Till en början kallades hivbehandlingen för en cocktail. Det var många tabletter att hålla reda på, som skulle tas efter ett särskilt schema. En del skulle tas med stora mängder vatten, andra på fastande mage, somliga två timmar efter måltid, andra med åtta timmars mellanrum. Vissa av tabletterna var stora som vaktelägg. Biverkningarna var fortfarande ett stort problem: illamående, kräkningar, huvudvärk, diarréer och förlamande trötthet.
Mot slutet av 1990-talet förändrades trenderna i statistiken och talade ett eget tydligt språk. Exempelvis rapporterade Center of Disease Control att antalet dödsfall sjunkit i USA med 47 procent från 1996 till 1997. Allt eftersom skruvades medicineringen till, den sattes in ännu tidigare i hivinfektionen och färre tabletter behövde hanteras, dessutom fick allt fler tillgång till behandling. År 2004 sjönk kurvan på antalet döda i hela världen på grund av aids.
Vi borde ha haft en fest, en där vi höjde våra glas och ropade: ”Nu är medicinerna här!” Men den stora festen uteblev. Kanske hade festen blivit av om också omvärlden förstått det stora med medicinerna, men synen på personer som lever med hiv ändrades inte. Det var heller inte helt okomplicerat att kliva ut i livet igen efter att nyligen ha förberett sig på att dö. Och hur kändes det att vara symtomfri och frisk men fortfarande veta att hiv fanns i kroppen? En del hade förlorat sina arbeten och relationer. En del kände sig sjukare av biverkningarna som medicinerna på slutet av 1990-talet gav än vad de gjorde av hiv, och slutade ta dem. För många, de allra flesta, kom livet tillbaka. Inger Forsgren är en av dem:
”När jag blev svårt sjuk och fick diagnosen aids fanns kombinationsbehandlingen. Jag vägde 42 kilo när jag kom ut från sjukhuset, jag kunde knappt gå. Jag rökte på den tiden och när jag behövde cigaretter sa min partner Kent att ska du ha dem får du gå själv. Det var 300 meter till macken närmast mamma, där jag bodde då.
Jag kunde nästan inte röra mig, jag hade inga muskler kvar. Sakta tog jag mig tillbaka till livet, det var som ett mirakel. Jag tog 23 tabletter om dagen. Ett halvår efter att jag skrivits ut från sjukhuset sprang jag Tjejmilen. Nu har jag levt 38 år med hiv. Jag tar en tablett på morgonen och två på kvällen.”
Fler nyheter väntade runt hörnet: Det blev vetenskapligt bevisat att medicinen gjorde virusnivåerna så låga att det var omöjligt att smitta någon annan vid sex. Medicinerna blev således ett effektivt sätt att stoppa smittspridning, ju fler som upptäcks med hiv, desto fler kan få medicin och färre blir smittade. Därför inriktas stora delar av arbetet på att få fler att testa sig. Ett hivtest med snabbsvar togs fram och gör det möjligt att inom 15–20 minuter få ett svar, till skillnad mot att behöva gå hem och vänta i dagar, ibland veckor, på ett provsvar. Eftersom testet inte behöver skickas till laboratorium möjliggjorde det att också testa på Noaks Ark och andra organisationer, på Pridefestivaler och från mobila enheter.
(Foto väg: Darkmoon Art/Pixabay. Inger Forsgren: Bodil Sjöström)
