Gästhemmet
Historien om Noaks Ark 40 år fortsätter:
Viruset utmanade till att tänka nytt, och Gästhemmet skapades på Noaks Arks tredje våning. En helt ny ”vårdform”, utan att vara vård. En plats där man tillfälligt kunde bo om man var för sjuk för att vara hemma men för frisk för att vistas på sjukhus. Det var också en plats för att bryta ensamhet.
Så här berättar Rita Holm som var föreståndare 1989-1991:
”Personer som levde med hiv kom till oss i hemlighet, deras närstående visste ofta ingenting. Jag minns så väl en gäst som levde med hiv, han kom från en liten ort i Värmland. Han levde dubbelliv där han träffade män i det ena, levde med fru och barn i det andra. Han levde väl ut den han egentligen var i Stockholm. Hans ångest var oerhörd. Och han var inte den enda jag mötte som levde dubbelliv. Vad skulle hända om de berättade för fru och barn att de var hivpositiva? Den stora skräcken var inte enbart att de hade hiv och skulle dö, utan att det skulle avslöjas att de var homosexuella. Risken att uppfattas som homosexuell skapade ett stigma kring hiv.
Vi hade flera gäster där ingen annan visste att de hade hiv, inte ens en vän. Jag kände många gånger att det skulle bli så mycket lättare om de kunde berätta, men så såg det inte ut, omgivningens attityder var så hårda att man inte visste hur det skulle landa. Jag minns också en ung kvinna som varit i USA som stipendiat. Hon fick hiv, hennes man hade hiv, och de födde ett barn som fick hiv.
Hela familjen bodde hos oss. Jag upplevde att Gästhemmet var ett andningshål, våra gäster fick träffa människor som inte var fördomsfulla eller dömande, de fick träffa andra som hade hiv. Det var också viktigt att vi fanns mitt i stan, tvärtemot vad många tyckte, att ett gästhem för hivsjuka skulle vara på landet med gröna ängar utanför. De behövde känna ett sammanhang.
Det fanns gäster hos oss som inte ville visa att de gick in på Noaks Ark, porten låg ju mitt på Drottninggatan. Därför hade vi en bakdörr, då gick man in från Gamla Brogatan, det var egentligen varuintag och sophämtning för butiken Manhattan som låg i bottenvåningen.
Idén om att arbeta med volontärer kan jag inte nog hylla, de kom med ett eget engagemang, tog ett steg in i något som ingen egentligen hade varit med om. De var en tillgång utan dess like.”
På Gästhemmet fanns elva sängplatser, en del av rummen var dubbelrum. Där fanns ett stort vardagsrum, rökrum (som också var teve-rum) och stort kök. Ordet ”hemtrevligt” räcker nästan inte till för att beskriva atmosfären. Och det var snyggt! Modedesignern Sighsten Herrgård hjälpte till att inreda, Lill Lindfors skänkte ett piano och kom flera gånger och sjöng för gästerna.
Gästerna fick stanna högst tre veckor. Det kostade hundra kronor per dygn, femtio om man ville vara daggäst. I priset ingick eget rum, tillgång till tvättmaskin, möjlighet till massage och omtalad god mat. Det var inte ovanligt att de mediciner personer med hiv fick gav bismaker. Det var heller inte ovanligt att känna olustkänsla inför att äta. Ansvarig för maten var Maggan Welinder (bilden), en av tio personal. Varje natt, året runt, fanns specialutbildade volontärer som kompletterade den avlönade personalen. Volontären fick eget rum (och god mat) och var hela tiden tillgänglig för samtal. Ibland sov man hela natten, ofta inte.
Gästhemmet var en del av stödverksamheten. Det slog upp sina dörrar 1989 på plan 3 och var vid tillfället världsunikt. Det få vet är att volontärer gjorde det möjligt att smygöppna redan över jul- och nyårshelgerna 1988. Då besökte 35 personer Gästhemmet. Några utnyttjade möjligheten till övernattning, lite provisoriskt, eftersom rummen ännu inte var färdigställda.
Fortsättning följer.
(Foto lunchsamling: Elisabeth Ohlson, Noaks Arks fotoarkiv. Foto från Tidskriften Noaks Ark: Bodil Sjöström.)
