
Så blev man volontär
Historien om Noaks Ark 40 år fortsätter:
Det fanns också människor som kom till Noaks Ark på 1980-talet med knuten näve i fickan. Personer som fått nog av hatet och den skam som lades på människor med hiv. Där fanns äldre kvinnor från Östermalm som tidigare varit sjukhusvärdinnor genom Röda Korset, datatekniker från Chile (persondatorn var ny vid den här tiden) och kommunikationschefer på stora statliga företag.
Vi bestämde oss tidigt för att vem som helst skulle få kalla sig volontär, vi skilde på aktiva och vilande volontärer, av flera skäl, ett starkt argument var inte minst att man skulle kunna växla mellan att vara aktiv eller vilande, ibland behövde man återhämta sig.
För att arbeta aktivt ställdes krav. Första steget för att var att gå Noaks Arks basutbildning på 10 kvällar. (Läs mer om basutbildningen längre fram.) Sista kvällen handlade om volontärverksamheten, hur den var organiserad och vad volontärerna gjorde. Att få baskunskap i hiv var naturligtvis viktigt, men lika viktigt var att deltagarna i smågrupperna fick en chans att diskutera frågeställningar och situationer man kunde ställas inför om man blev volontär. Under kurskvällarna träffade deltagarna också flera ur personalen och andra volontärer för att få möjlighet att också känna efter om man skulle trivas i verksamheten.
Efter Basutbildningen rekommenderades de blivande volontärerna att vänta ett par veckor innan man anmälde sitt intresse. Det engagemang man kände direkt efter avslutad basutbildning behövde få anta rätt proportioner. Medan man gick basutbildningen växte engagemanget och det kunde vara lätt att glömma allt annat man behövde ta ansvar för och hinna med under sin fritid. Majoriteten av volontärerna arbetade heltid, inte sällan inom helt andra verksamheter.
Nästa steg var ett samtal med volontärsamordnaren. Samtalet gav en möjlighet att bekanta sig med volontären och få en känsla för vilken uppgift som kunde passa. Volontären fick berätta vad hen ville göra men också vilka förväntningar som fanns. Inte minst talade man om tillvaron utanför Noaks Ark, fanns andra intressen, familj, vänner och stöd i påfrestande situationer?

Samtalet handlade också om innebörden av tystnadsplikt, vilka arbetsuppgifter som fanns, hur mycket man kunde hjälpa till och på vilka tider. En del ville absolut arbeta nära människor och lägga ner ett stort engagemang i sitt volontärskap medan andra hellre begränsade sig till något praktiskt.
Att vara volontär var att ställa sig till någons eller verksamhetens förfogande och åtminstone för en stund sätta sig själv åt sidan.
Tidigt började Noaks Ark arbeta med volontärvård, volontärerna ställde upp med sin tid utan betalning, men ingen fick ta dem för givet. De måste vårdas. Så här berättade Lisa Sand (bilden nedan) som var volontärsamordnare:
”Det är inte någon skillnad på vad anställda och volontärer behöver för att känna arbetsglädje. Men behovet bland volontärer av feedback och bekräftelse är större. Deras roll är inte lika självklar, de har inte samma kontinuitet i arbetsgruppen som anställda och de har ingen lön eller anställningsförfarande som bekräftar att de har en plats och hör till. Den allra största bekräftelse en volontär kan få är ett personligt tack. När personal eller volontärer uttrycker detta får volontärer ett erkännande som är långt mycket större än vad gåvor någonsin kan ge.

Volontärvård kan man inte slarva med. Ingen volontär stannar kvar i en situation som känns alltför svår eller alltigenom meningslös. Som volontär måste man känna att den tid, kunskap och det engagemang man erbjuder tas emot och förvaltas på sådant vis att det kommer verksamheten till godo på bästa möjliga sätt. Möjligheterna för detta öka självklart om man får uppgifter man trivs med. Även om verksamhetens behov av volontära insatser som styr rekryteringen, ska man givetvis anstränga sig för att rätt person hamnar på rätt plats. Volontärvård är också att se till att volontärer inte arbetar för mycket.”
En annan del av volontärvården var också att ge möjlighet till inflytande. Volontärerna hade en rådsgrupp som bestod av volontärer från de olika volontärgrupperna, vilka var indelade efter tydliga verksamhetsområden, allt från café till gästhem. I Rådsgruppen diskuterade man frågor som rör volontärerna i verksamheten. Rådsgruppen arbetade också för att stärka gemenskapen mellan volontärer och personal. Detta skedde genom såväl diskussionskvälar som festligare arrangemang.
En av volontärerna i Rådsgruppen hade också en plats i styrelsen. Volontärsamordnaren, som var sammankallande i Rådsgruppen, ingick i styrelsen.
Fortsättning följer.
(Foto Leif Mithander och gruppbild: Elisabeth Ohlson, Noaks Arks fotoarkiv, Lisa Sand: privat.)