09 nov 2016

18th International Workshop on Co-morbidities and Adverse Drug Reactions in HIV New York September 2016

I september 2016 hölls för artonde gången den aktuella workshopen i New York. Tillsammans med andra svenska kollegor har jag deltagit ett antal tidigare gånger, kanske tio-tolv gånger, men i år tror jag att jag var den enda svenska läkaren som deltog. Jag träffade två dock personer från Sverige som jobbar i läkemedelsbranschen. Det var några år sedan jag deltog och årets konferens var annorlunda än tidigare. Föreläsarna vid det som brukas kallas plenarföreläsningar – och som i det här sammanhanget fortfarande kallades det trots att inga parallellsessioner förekom – var i regel specialister på de ämnen de behandlade och med det menar jag att deras huvudinriktning inte alls var relaterad till hiv. Mycket var mycket intressant. Ofta dock inte av direkt relevans för personer med hiv eller för dem som sköter sådana.
Min rapport om denna workshop kommer därför att blir väldigt övergripande. Jag kommer att redovisa centrala ämnesområden från ett visst flygperspektiv men avslutningsvis sammanfatta med rekommendationer till personer med hiv och till deras vårdgivare.

Konferensen inleddes med material kring benomsättning. Det inleddes av Gerard Karsenty, verksam vid Columbia University Medical Center i USA, som hade en lång föreläsning kring ”The impact of bone on whole-organism physiology” som var mycket bra och som visade att mycket har hänt under de senaste åren. Vid konferensens början påstods att plenarsessionerna skulle vara tillgängliga på internet. Eftersom jag inte lyckats finna något konferens-material på nätet har jag varit i kontakt med arrangörerna och frågat hur det blir med detta. Nu hävdar de att de inte har förfoganderätt över materialet, varför utlägg på nätet inte kommer att ske. Detta är något som man gärna vill ha kunskap om, innan konferensen börjar. Hur som helst: Detta är anledningen till att jag inte i detalj kan berätta om plenarföreläsningarna, som alla saknar sammanfattningar i programmet.

Men om Karsentys föreläsning kan följande sägas:
Hans forskning har varit osedvanligt lyckosam. Han (& givetvis hans lab) har identifierat den molekylära basen för osteoblast-specifikt genuttryck och bland annat funnit den gen som är huvudansvarig för osteoblast-differentiering. Osteoblaster är benuppbyggande celler. Därefter beskrev han hel rad av transkriptionsfaktorer som styr utvecklingen av osteoblaster. Han har också beskrivit den gen som styr utvecklingen av parathyroidea (=bisköldkörten). Men om detta pratade han föga.
Istället redogjorde han för sitt övergripande antagande, att benmassa, energiomsättning och fertilitet måste vara koordinerade. En följd eller implikation av denna hypotes är att ben skulle vara ett endokrint organ med betydelse för energimetabolism och reproduktion (energiomsättning och fortplantning).
Vid testning av denna hypotes identifierade Karsentys lab osteocalcin som ett hormon som produceras i skelettet och som styr insulinsekretion, glukoshomeostas (sockerbalans), testosteronproduktion i testiklarnas Leydig-celler, manlig fertilitet, hjärnans utveckling och kognition (=de mentala processer som handlar om kunskap, tänkande och information).
Smaka på det! Det var en häftig föreläsning. Det är ytterst sällan man i vetenskapliga sammanhang får så mycket sammanhang, dessutom presenterat på ett lugnt, enkelt, transparent, pedagogiskt och rentav vänligt sätt. Men innan vi köper hela detta sammanhang måste vi vänta på att andra forskare och andra lab rapporterar liknande fynd!

Efter Karsentys föreläsning följde andra med relevans för benomsättning.
Abstract 001 presenterar en uppföljnings studie till en PrEP-studie med 135 unga män. Av de 135 uppfyllde 105 ålderskriterierna för uppföljningsstudien och av dessa serokonverterade sex, när PrEP hade avslutets och exkluderades från uppföljning, sexton fortsatte få PrEP från sin ”husläkare” och deras resultat analyserades separat.
Vid två tillfällen under de 48 veckor som följde efter avslutad PrEP gjordes Dexascan för bentäthetsmätning och man fann en partiell eller fullständig återhämtning av bentäthet. Måttlig förlust av bentäthet kan anses uppvägas mer än väl av skyddet mot hiv men vid PrEP till yngre män bör man ändå söka strategier för att minska risken för bentillväxten.

Abstract 002. Carr et al. från Australien redovisade en studie på 23 vuxna män som fått PrEP och drar slutsatsen: Tenofovir-emtricitabin (Truvada) som PrEP kan förorsaka väsentlig nedgång i BMD (bone mineral density=ben/mineral/täthet, De föreslår större studier för att finna ut vilka som skulle behöva upprepade bentäthetsmätningar.

Abstract 003: Studien på 65 perinatalt (i samband med födelsen) smittade vuxna personer i åldern 24 (+/-5 år) hade minskad bentäthet som stod i proportion till exposition för thymidinanaloger (t ex AZT=zidovudin=Retrovir & d4T=stavudin=Zerit). Longitudinell uppföljning visar att bentätheten förbättras över tid.

Abstract 023 hade gjorts på samma kohort, dvs samma patienter, och i den studien såg man på njurfunktionen. En del tecken på subkliniska njurskador förelåg. Författarna anser långtidsuppföljningar nödvändiga för att uppskatta de möjliga konsekvenserna av dessa subkliniska njurskador och deras eventuella relation till dels tenofovir (Viread eller i Truvada – se ovan i Abstract 002) och dels livslång infektion med hiv.

Sedan följde abstracts om metabola rubbningar som kan leda till immunaktivering, om rökning som bidragande orsak till aktivering av neutrofila vita blodkroppar. En plenarsession hade smak av väckelsemöte med rubriken ”Get your HIV/AIDS patients to stop smoking before it kills them!”

Den näst sista plenarsessionen handlade om nya terapier för behandling av LDL-kolesterol. Det var ytterst intressant att höra Seth Martin diskutera nya angreppspunkter i behandling av LDL-kolesterol.

Från Amsterdam, där man sedan länge har ett väl utvecklat samarbete för hiv-studier, kom en rapport om uppföljning av primär och sekundär kardiovaskulär prevention, som ju syftar till att minska risken för hjärt-kärl sjukdom. Båda grupperna valdes utifrån vissa kriterier som specificeras i abstractboken som är tillgänglig på internet. Sammantaget 528 hiv-positiva och 521 hiv-negativa. Medianåldern var 53 år, 87 procent var män.
Prevalensen av CVD (hjärt-kärlsjukdom) var signifikant högre bland de hiv-positiva (10% versus 5%). Jag ska inte gå in mer noggrant på fynden utan gå direkt till författarnas slutsats. Användningen av CVD-förebyggande medicinering för minska blodtryck och sänka LDL-kolesterol var otillräcklig i bägge grupperna för att få ner såväl blodtryck som LDL-kolesterol på rekommenderade nivåer. Det är klart att det är mer bekymmersamt för de hiv-positiva som hade dubbel risk jämfört med de hiv-negativa. Men de fanns gott om utrymme för förbättring.

Dessa två sista stycken får leda till min övergripande sammanfattning, i vilken jag försöker sammanfatta den workshop som jag inte kunnat skildra särskilt ingående av skäl som jag tidigare nämnt men också åtskilligt av den erfarenhet jag fått under många år av behandling – och då menar jag just nu antiretroviral behandling och det som sådan behandling för med sig av annan behandling, särskilt när patienterna blir äldre – av åtskilliga hivpatienter. Hur många kan vi lämna därhän.

Dessa ord är riktade till den som är intresserad av dem, men i första hand till personer med hiv och till den som har sådana i sin vård som läkare, sköterska eller annat.

Först vill jag nämna det verkliga universalmedlet, panacea, för allt det som är aktuellt i denna workshop: fysisk aktivitet verkar skydda mot hjärt-kärlsjukdom, mot metabola rubbningar, mot högt BMI, mot benskörhet, mot en del psykisk sjukdom som lindrig till måttligt svår depression och en del annat.

I Abstract P29 rapporterar franska forskare (endast slutsatsen här): Nästan alla hiv-patienter som lades in på sjukhus i Frankrike under 2014 hade minst en co-morbiditet (ytterligare en sjukdom än hiv). Hos patienter över 50 år var det vanligaste en kardiovaskulär diagnos, följt av (vad man kallar) endokrino-metabolisk händelse, cancer och neurologisk händelse. Hos personer under 50 år var det vanligaste psykiatriska händelser. Vad nu detta står för, men man kan åtminstone ana riktningen.
Mot en hel del av detta är fysisk aktivitet eller träning eller vad man nu vill kalla det verksamt.

Åtskilt från träning är lågt BMI, låg vikt, en viktig faktor för hälsa, även om dessa båda inte sällan samexisterar. De som tränar är ofta magra eller inte överviktiga men hög fysisk aktivitet har en ytterligare effekt mot de hälsorisker som här behandlas utöver vad låg vikt har.

Rökning blir alltmer utpekat som en riskfaktor för olika hälsoproblem. Det verkar också som rökning skulle samverka med en del tillstånd, som själva hivinfektionen åstadkommer: immunaktivering, ökad risk för blodproppar, ökad cancerrisk och mycket annat. Både på individnivå och gruppnivå är det möjligt att sluta röka. När vi började arbeta med Venhälsan för snart 35 år sedan rökte nånstans mellan 60 och 70 procent (jag minns inte exakt) av dem som sökte för hälsokontroll där. Nu röker cirka 30 procent. Men en enskild individ kan också sluta röka. Hjälp finns att få, både medicin och motivering.

Högt LDL-kolesterol har på senare år diskuterats och även ifrågasatts som riskfaktor för åderförkalkning men såvitt jag förstår bör man överväga behandling. Högt blodtryck anses vara en viktig riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom och bör behandlas. Om man behandlar, givetvis i samråd med patienten (men det gäller ju allt!), så skall man ner få ner LDL och/eller blodtryck till rekommenderade nivåer.

För nästan 20 år sedan började vi få mediciner som gjorde att hivpositiva personer levde länge nog för att även icke akuta biverkningar av medicinerna måste uppmärksammas. Det blev anledningen till att möten som den aktuella workshoppen kom till med början i slutet av 1990-talet. Att personer med hiv blev friskare och slutade dö i aids har vi ju sett med början mellan 1995-97. Att smittsamheten under dessa år har gått ner mycket kraftigt för att nu verka vara nära nog obefintlig har först under senare år blivit allt mer tydligt. I epidemiövervakningen syns den ringa smittsamheten först när en mycket stor andel av dem som har hiv också har behandling. Vi verkar nu ha kommit dit i Sverige. Vid intresse, se ”Sverige först” på ”blogg.noaksark.org”! Det är nu hög tid att försöka påverka stigmatiseringen av hiv-positiva och också verkligen ta itu med det repressiva inslag som funnits i svensk hivbekämpning sedan vid pass 30 år.

Av årets workshop I NYC fick jag starkare än tidigare känslan, att det som är bra för alla är alldeles särskilt bra för dem som har hiv. En kyrkofader av ovanligt förståndigt slag hävdade: ”Människa först, kristen sedan.” Här gäller det ju något annat, som är minst lika viktigt, nämligen: Människa först, allt det andra sedan.

Lars Moberg


Läs fler nyheter

Noaks Ark Riks

Registrera dig för vårt nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Säkra svar om hiv

Du kan anonymt vända dig till vår rådgivning och ställa vilka frågor du vill som rör hiv eller andra sexuellt överförbara och blodburna sjukdomar. Samtalet registreras inte på din telefonräkning.

Vi som sitter vid telefonerna har över 30-års erfarenhet av att arbeta med hiv. Vi finns för dig helgfria vardagar mellan 10 och 12. Allmänna frågor om hiv kan också ställas till direkt@noaksark.org.

Stäng

PRENUMERERA PÅ NYHETSBREV


Avbryt