Immune to reason
Immune to reason. I The Economist för den 1 till 7 oktober i år finns en artikel med ovanstående rubrik, som i detta sammanhang kanske bör översättas med ”inte mottaglig för kunskap (om fakta)”. Att artikeln handlar om ”AIDS in Russia” framgår av just dessa ord i rött ovanför själva rubriken. Men det finns ännu en rubrik: en underrubrik som lyder ”Russia’s contempt for effective drug and HIV policies is killing its citizens”. Dessa rubriker sammanfattar väl innehållet i artikeln.
Dejà-vu
För mig som följt hiv/aidsepidemin sedan dess kända början sommaren 1981 ger artikeln en dejà-vu upplevelse. Redan i slutet av 80-talet kunde man ana en betydande sårbarhet för hiv i Sovjetunionen som ju snart nog skulle upplösas men också en begynnande hivspridning. Sårbarheten hade åtskilliga orsaker, men inte minst det krig som Sovjet förde i Afganistan under åren 1979 till 89. Det var ett krig som föreföll alldeles meningslöst för de flesta av dem som deltog i det, inte minst för de sovjetiska soldaterna. Kriget hade några alldeles specifika följder: vallmo var och är en särdeles vanlig gröda i Afganistan och opiumpreparat var lätta att få tag på och ledan ökade längtan efter verklighetsflykt och en hel del män blev beroende av opiater, riskerna för liv och lem var betydande och åtskilliga kom inte hem med livet i behåll utan skickades hem i zinkkistor. Svetlana Aleksijevitj intervjuade inför den bok hon kallat Zinkpojkar män som stridit i Afganistan. En del av dem som skickades till Afganistan togs ifrån sina familjer, dvs fruar och barn, och var borta ett bra tag och en del kom hem i kistor eller som invalider. På dessa olika sätt anses kriget i Afganistan ha bidragit till drogmissbruket i Sovjet och snart nog också i Ryssland och det som vi nu kallar Östeuropa.
Sämre i Ryssland än på annat håll i Europa
Det som står i ovanstående stycke har alls ingen täckning i den artikel som jag satt mig före att referera utan skall ses som min kommentar. Artikeln börjar med ett besök på en buss för hivtestning och för sprututbyte och kondomer.
På många håll i Europa och annorstädes ter sig hivsituationen idag bättre än för tio-femton år sedan, så inte i Ryssland och Centralasien. Varför? I Ryssland ställde man under perioden januari till och med maj i år 51 000 nya hivdiagnoser. Dessa skall läggas till den miljon kända hivdiagnoser som man uppnådde i januari i år. Med det mörkertal som alltid finns räknar man med att det sanna antalet smittade i Ryssland uppgår till kanske 1,5 miljoner, dvs cirka 1 procent av befolkningen, och med den höga ökningstakten kan antalet smittade redan 2020 nå upp till 3 miljoner.
Sovjetunionen började rapportera hivstatistik till WHO 1987. The Economist som jag vidare i denna artikel kommer att kalla endast Economist hävdar att hiv ”took off” i Ryssland tidigt efter millenieskiftet. Det må sägas vara så, om man minns att en god och gedigen grund för fortsatt hivspridning var lagd redan i Sovjet. Orena injektionsverktyg har ända sedan epidemins början spelat en stor roll i Sovjet och sedan i Ryssland. Redan omkring 1990 fanns farhågor för en större heterosexuell spridning och de farhågorna är rimligt nog ännu starkare nu.
I en europeisk epidemirapport beskrevs situationen i Östeuropa och Ryssland i ett ganska stort blogginlägg den 7 januari i år som ni kan titta på. Den text som handlar om epidemins förändring i Ryssland står fr o m stycke fyra räknat från bloggens början.
Varför sämre i Ryssland än på annat håll i Europa?
För att låna Economists ord, när de nu är så entydiga: ”Bad policies and neglect have fed the epidemic. Russia has eschewed the kind of sex-education and drug policies that have been shown to work elsewhere. Vladimir Putin’s government keeps getting more prudish”.
Hårda lagar mot drogbruk får missbrukare att hållas i skuggan. Metadon och andra former av inte injicerad substitutionsbehandling mot opiater är illegal. Ryssland utrikesminister har förlöjligat substitutionsbehandling som en ”narkoliberal idé”. En ledande rysk narkomanvårdsguru har jämfört metadon med att ”behandla en vodka-drickande alkoholist med konjak”. Sprututbytet med möjlighet till hivtestning som nämndes i början av denna text skedde inte i samhällets regi utan erbjöds av en NGO, som i Economist kallas för Humanitarian Action, eftersom samhället inte uppmuntrar sådana aktiviteter även om de inte är förbjudna i lag. Rysslands förre barnombudsman hävdade att den bästa sexualundervisningen står att få i klassisk rysk litteratur. Och den nya ombudsmannen, som är en kvinna och gift med en ortodox präst, är medlem i en grupp för sociala media, som hävdar att ”hiv/aids är 1900-talets största bluff”.
Färre hiv får behandling
Globalt sett, dvs i hela världen, har cirka 46 procent av personer med hiv behandling med antiretrovirala läkemedel, för att inte nämna hur det ser ut i exempelvis Skandinavien där andelen med effektiv behandling ligger mycket högre. I Ryssland har färre än 25 procent av de hivpositiva behandling. Det leder till risk för allvarlig sjukdom och död för dem som är smittade men också till ökad risk för smittspridning, eftersom en välbehandlad person är mycket mindre smittsam – vid sex i praktiken inte smittsam alls.
Stigmatiseringen mot hivpositiva är hård i Ryssland och det uppmuntrar inte till testning. Okunnighet om hur hiv verkligen smittar är också en bidragande faktor till stigma. Rysslands antigay propaganda gör det också svårt för eventuella gay-vänliga NGO att verka. Lagstiftningen som klassar mottagare för pengar från utländska givare som ”främmande agenter” gör det svårt att påverka positivt och bidra till en förbättring. Flera organisationer som verkar för förbättrad hiv-bekämpning bland gay män och sprutnarkomaner har i år klassats främmande agenter. Så till exempel ”Stiftelsen Andrej Ryklov”, som är den enda grupp i Moskva som erbjuder sprututbyte.
Nya tag?
Hur länge kan regeringen se på utan att ändra sin inställning till hivbekämpningen? Ja, det är frågan. Och det beror på hur heliga de heliga korna är, i det här fallet antigay-attityderna i samhället, dvs regeringen, (och för all del i den utomordentligt bigotta rysk-ortodoxa kyrkan) och likgiltigheten för sprutnarkomaners hälsa och ohälsa. I oktober 2015 ordnade premiärminister Dimitrij Medvedev ett möte om aids och hälsoministern utlovade mycket mer pengar, något som dock inte ännu har förverkligats, när nu ett år har gått.
Det finns lokala initiativ på sina håll, exempelvis i S:t Petersburg. Men utan positiva åtgärder på högre politiska nivåer, blir goda lokala initiativ ändå bara lokala.
Ryssland behöver landsomfattande åtgärder av sådant som visat sig fungera på annat håll.
Lars Moberg