Vi skapar ett svenskt lapptäcke av sorg

Ett helt annat sätt att hedra våra vänner, men också att bearbeta vår egen sorg, var att sy en så kallad minnestextil (vår översättning av engelskans ”panel”). Idén kom från San Francisco och är värd att berätta från början, där gayaktivisten Cleve Jones satte igång vad som idag är världens största kulturminnesmärke över åren med hiv och aids.

I mars 1985 hade redan 1.000 av San Franciscos invånare dött i aids. En årlig  ljusmarch arrangerades för att hedra de två mördade politikerna Harvey Milk och George Moscone, båda viktiga för homosexuellas rättigheter. Cleve bad deltagarna att skriva ett namn på ett papper på någon de kände som dött i aids. I slutet av marschen sattes namnen upp på väggen till dåvarande San Francisco Federal Building. När Cleve såg namnen tyckte han det såg ut som ett lapptäcke.

Det var då idén väcktes om att göra en namnmanifestation. Situationen bland stadens homosexuella var fasansfull. Castro blev en spökstadsdel där hela vänskapskretsar försvann, affärer och barer stängdes. Cleves vän Marvin Feldman dog.

När Cleve och hans vänner försökte få politiker att uppmärksamma vad som höll på att hända fick de till svar att aids var under kontroll. Sorgen och vreden växte inom gayrörelsen, varför tog inte omvärlden situationen på allvar? Cleve tog mått på en gravsten och klippte ut en tygbit i samma storlek (90×180 cm). På tyget målade han sin vän Marvins namn. Snart gjorde andra likadant. Man kallade dem för panels. En del dekorerades med kläder, fotografier eller annat karaktäristiskt för personen bakom namnet. Minnesrutor från hela USA skickades till San Francisco och organisationen Names Project bildades.

Att göra en minnesruta visade sig vara ett kreativt sätt att arbeta med sorg. Människor förenades och pratade minnen över en förlorad kamrat. Det blev många minnesrutor. Idén om ett lapptäcke återupptogs och senare syddes åtta om åtta rutor ihop för att göra det mer lätthanterligt. Ett sådant tygstycke kallades för en Quilt (lapptäcke), ett varuhus i centrala San Francisco erbjöd sina skyltfönster och tio lapptäcken hängdes ut. Namnen, fotografierna och de personligt skapade minnena gjorde de döda människorna närvarande och förlusten blev påtaglig. Idén spreds över hela USA och över landets gränser, lapptäcket växte och fick namnet AIDS Memorial Quilt. De första svenska rutorna som syddes in i lapptäcket var till Matti, och till Roar Klingberg som dog i sviterna av aids redan 1984. Roar var Sighsten Herrgårds tidigare pojkvän.

AIDS Memorial Quilt blev inte bara sorgens budskap utan också ett politiskt verktyg. Den som såg lapptäcket kunde omöjligt hålla sig oberörd, budskapet var tydligt – människor dog i aids, människor med olika intressen, historier och drömmar som ofta var synliga i det minne vänner sytt till dem. Lapptäcket delade inte upp i riskgrupper, ålder eller etnisk tillhörighet. Alla var lika, sida vid sida. 1987 lades lapptäcket ut för första gången framför Vita huset i Washington DC, då bestod det av 1.920 enskilda minnesrutor, året därpå arrangerades ännu en utställning på samma plats, nu hade lapptäcket växt till 6.000 rutor, och där någonstans började vi på Noaks Ark att snappa upp idén. Men att sy en minnesruta passade inte alla, många ställde sig också tveksamma till att skicka iväg den, varför skulle den till USA? Samtidigt började organisationen Names Project att vädja till människor utanför Amerikas gränser att skapa sina egna nationella minneslapptäcken. Sverige var ett av det första att sätta sorgens tråd i nålen. En av de första rutorna var till minne av Magnus Sahlberg, som dog 1989, han, liksom hans familj var aktiva i Noaks Ark. Rutan hette ”Hej då Lillsurfarn”, det namn som Magnus emellanåt gav sig själv, liksom Japan-apan, inför en långresa jorden runt han aldrig kom iväg på. Jag sydde fast hans jeans på minnesrutan, hans snusnäsduk i jeansens bakficka, Musse Pigg, Batman och annat som visade Magnus lite barnsliga sida (men figurer som han på allvar tyckte om). En mjuk stjärna sattes också fast, en stjärna som han själv pratade om att han skulle segla vidare på.

En grupp volontärer tog sina symaskiner till Noaks Ark, i vad man idag skulle kalla workshops ställde de sina färdigheter till förfogande om någon kände att de behövde hjälp att göra en minnesruta. Det gick lite trögt, många kvällar kom ingen alls, men så småningom dök personer upp med sorg som ville uttryckas på det här lite ovanliga sättet. Bland de sykunniga volontärerna som hjälpte till fanns Gunnel Gustafson. (På bilden tillsammans med Lars Rading, under arbetet med ”Janne”.)

”Vi är tre gummor som träffas och som hjälper närstående att sy minnesrutor. Ofta kommer de med en idé om hur det ska se ut, andra gånger kan vi vara med och ge förslag. En gång kom en mamma med fotografier på sin son, hon hade säkert ett tjugotal som hon ville skulle vara med på rutan. Allt blev så påtagligt, det tog mig hårt. Men det känns som ett stort förtroende att få vara med och göra detta. Vi träffar människor som vi aldrig mött förut, de berättar om någon de förlorat, det är naturligtvis en ömtålig situation och man måste vara varsam.” (Ur ”Volontärer”, Stiftelsen Noaks Ark-Röda Korset, 1996)

På Noaks Ark, men även på andra platser syddes minnesrutor som idag bevaras på Världskulturmuseet i Göteborg. De är inte synliga för allmänheten utan förvaras i de egna samlingarna bland andra historiska textilföremål, och behandlas som konstverk.

Förutom ”Hej då Lillsurfarn”, finns bland annat Sighsten Herrgårds ruta gjord av hans överkast. ”Tommy” med hans ryggsäck och arbetskläder från Skansen fastsydda.

Där finns även ”Tomek”, son till Janina som var volontär på Gästhemmet. Tomeks ruta är den Gunnel berättar om ovan, full av fotografier från födsel tills han dog, 29 år gammal. Konstnären Lars Radings ruta finns även den i samlingarna, liksom en ruta Helio (som du kunde läsa om lite tidigare) gjorde till sin bror Marcus. En ruta med namnet ”Elisabeth” finns där, rutan till Lennart Fender, anställd på Noaks Ark, liksom ”George” som är en hälsning från hans barn, det finns fler. De svenska minnesrutorna går att låna med särskilda restriktioner. Världskulturmuseet har själva visat upp dem i en utställning, Noaks Ark har vid tillfällen också visat dem, bland annat i Gallerian i Stockholm, och i Hagaparken.1993 fylldes Liljevalchs konsthall av delar av AIDS Memorial Quilt vid sidan om hundratals färgsprakande textilier från England och Wales, från Amishfolket i USA och från de nordiska länderna. Det var första gången de visades på ett museum. Utställningen hette ”Lapptäcken – en kulturskatt” och sågs av 55.000 personer. Där fanns inte bara de amerikanska minnesrutorna. På Names Project hade man letat upp rutor med svensk anknytning som skulle ingå i utställningen, där fanns den röda rutan till Tony från Borlänge, gjord av mamma Swea, där fanns ännu en till Magnus Sahlberg. I samma stora täcke fanns också Roger och Stefan, de två sistnämnda är gjorda av Anders Odelius. Stefan dog 1991, Anders hade gjort en tavla till honom, en där han åkte skridskor. Anders köpte tyg och sydde fast målningen och hans namn. Anders sydde en ruta till Roger också, dansare i After Dark. Den fick fotavtryck fastsydda och den dikt som lästes upp på hans begravning.

Anders berättade om rutorna i en specialvisning på Liljevalchs, men rösten bar inte hela vägen genom utställningen. Vi var som inneslutna i en bubbla där, världen utanför existerade inte. Det hände stora saker vi inte märkte av. Ett JAS-plan störtade på Långholmen, mitt i Stockholm.

Fem gånger visades hela lapptäcket i Washington DC, 1996 blev den sista, volontärer från Noaks Ark reste dit för att lämna svenska minnesrutor. Flera ville trots allt skicka dem dit, många av namnen hade också anknytning till USA, för att de bott där eller rest genom landet, eller helt enkelt för att de ville ingå i det jättelika lapptäcket. Under sista utställningshelgen i oktober lämnades 3.000 nya rutor in från såväl USA och andra länder.

Det vackra AIDS Memorial Quilt väger idag 54 ton och består av omkring 50.000 enskilda rutor och förvaras i stora magasin i San Francisco. Genom www.aidsmemorial.org kan man söka på namn och hitta enskilda rutor. Söker man på ”Magnus Sahlberg” syns flera av de svenska rutorna som lämnades in under sista stora utställningen i Washington DC, bland annat ”Roger” och ”Stefan” som nämns i texten ovan. Söker man på namnet ”Benny Collin” syns också svenska rutor inlämnade vid samma tillfälle. En av dem var gjord till minne av Benny Henriksson och är målad på svart sammet av konstnären Sven-Arne ”Höken” Hökenström. Rutan till Benny Collin gjordes av 26 personer som hjälptes åt, bland andra Eva Dahlgren. Där kan man hitta små personliga meddelanden fastsydda. Ett foto på Lill-Babs, en virkad duk, en liten plastbåt, en etikett från en surströmmingsburk.

Även Sighsten Herrgård har en minnesruta i det jättelika lapptäcket. Två precis likadana gjordes av hans överkast.

Sighstens färg var svart, det mesta i hans hem var svart, så vilken färg hans minnesrutor skulle ha var det ingen tvekan om. På mitten skulle Sighstens namnteckning appliceras. Vid Sighsten och livskamraten Lasses köksbord fållades kanterna på tyget, medan deras hundar Gorbatjov och Onassis, två Jack Russels, sprang runt fötterna som om inget hade hänt. Fotografen Elisabeth Ohlson hjälpte till och projicerade Sighstens namnteckning på ett vitt silkestyg med hjälp av en diaprojektor så Lasse kunde fylla i med svart textilpenna. Det vita silkestyget syddes fast. Minnesrutorna blev fulla av vita hundhår. Steve Sjöquist tog med sig den ena till USA och lämnade över den till Names Project. Gunnel sydde in den andra i vårt eget svenska sorgens lapptäcke.