Noaks Ark 40 år: Gunnel
Historien om Noaks Ark 40 år fortsätter. Här möter ni en av de volontärer som tog ett eget initiativ och blev en uppskattad stödperson, såväl praktiskt som emotionellt. Vi kallade henne ”Gunnel Gardin”.
”En av de första uppgifter jag åtog mig var att sy gardiner till Arken. Jag åkte ofta dit och mätte fönster och stannade alltid kvar en stund och drack kaffe och pratade. Det var så jag lärde känna människorna. Jag har utfört praktiska tjänster, till exempel hämtat post åt någon som legat på sjukhus, vattnat blommor, städat åt den som inte orkat själv och handlat, för att inte tala om alla gånger jag varit kattvakt. Hemma arbetar jag lite extra med ändringssömnad, så jag har satt i ett och annat blixtlås också. Förmodligen är jag en extra morsa för många. Det är jag gärna.
Hiv och homosexualitet är ingenting som jag kommit i kontakt med innan jag började på Arken, och jag hade väl aldrig trott att en gumma som jag skulle gå ut på stan och dela ut kondomer. Visst kändes det lite naket från början, men efter en stund var det naturligt och jag lärde mig snabbt vilka som var bäst att gå fram till. Unga killar till exempel: ’Hej, vill ni ha ett nummer?’ sa jag. ’Aidsjourens nummer alltså’. Och så fick de telefonnumret och lite kondomer.
Två gånger i veckan lagar volontärer och personal lunch till personer med hiv, och jag har hjälpt till några gånger. Att komma och äta är ett utmärkt sätt att lära känna andra. De som äter mediciner känner ofta bismaker som gör att det mesta smakar metall, så det gäller verkligen att laga mat som lockar både öga och gom. Det kan komma upp till trettio personer. Jag har har varit så trött ibland att jag nästan gått på knäna efteråt, men detta att göra något tillsammans så att andra blir nöjda, det är så roligt!
Visst har det funnits tillfällen då allt känns svårt och tungt. Att ta farväl av människor man haft kontakt med, att göra det om och om igen är inget man vänjer sig vid. Och jag upprörs över att det är så många unga människor som dör. Jag tänker ofta på dem och jag har ägnat många sömnlösa nätter åt minnen. Vackra minnen.
Jag minns särskilt en gång när jag åkte till sjukhuset för att hälsa på en kille som hette Julius. Vi hade blivit goda vänner och jag visste att han inte hade så lång tid kvar. Jag hade inlagd strömming med mig till sjukhuset, det var hans favoritmat. Om än för en kort stund fick Julius ändå njuta och vara glad. Och jag hade visat att jag brydde mig om honom. När man varit med om något sådant, då känns det gott och varmt. Då vet man att man gjort rätt.
Arkens väggar är fyllda av både kärlek, glädje, död och sorg. Som volontär måste man vara mogen att tala om döden. Jag har lärt mig mycket om min egen död genom att prata med andra. Jag är fortfarande rädd för vad som händer efteråt. Våra liv kan inte helt plötsligt vara borta en dag.
Belöningen med den tid jag lägger ner på Noaks Ark är att andra visar omtanke om mig. Det räcker med så lite, och engagemanget för hiv och aids har aldrig sviktat sedan den dag jag kom hit. Detta har blivit min hjärtesak.”
(Intervjun gjordes 1996. Text: Bodil Sjöström, foto: Elisabeth Ohlson, Noaks Arks fotoarkiv)
