Lärdomar från hiv
– Vid hanteringen av Covid-19
Hiv-pandemin som startade i början av 1980-talet, och som kumulativt drabbat över 70 miljoner människor världen över, har haft många utmaningar. Flera av dessa kvarstår dock, även om situationen blivit betydligt bättre i framförallt västvärlden. Effektiv behandling har utvecklats, som innebär att den som lever med välbehandlad hiv inte kan föra viruset vidare ens vid oskyddat sex. Det har varit en lång och bitvis svår resa för alla inblandade; personer som ådrog sig viruset, anhöriga, de som arbetat förebyggande, hälso- och sjukvård samt beslutsfattare på olika nivåer. Men det har givit resultat! Erfarenheterna från dessa 40 år av hiv-arbete kan användas i arbetet mot Covid-19 och det finns många inom hiv-arbetet som är villiga att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter för att minska skadeverkningarna som vi nu ser växa i land efter land där det nya viruset drar fram.
UNAIDS är den avdelning inom WHO som har ansvaret för hiv och aids globalt. De har tagit fram sju punkter eller riktmärken för vad som är viktigt att ta med i arbetet mot Covid-19. Här följer en sammanfattning av dessa riktmärken.
1. Det är viktigt att involvera olika delar av samhället redan från början i en pandemi. Åtminstone då det finns tillräckliga kunskaper om viruset och hur det sprids och drabbar människor som smittats. Det gäller att bygga förtroenden och säkerställa att lämpliga och effektiva insatser sker samt att undvika att indirekta eller oavsiktliga skador inträffar då information om sjukdomen delas.
2. Alla former av stigma och diskriminering måste bekämpas, inklusive sådana baserade på ras, sociala kontakter, yrke (sjukvårdspersonal) och de riktade gentemot marginaliserade grupper, så att tillgång till vård inte begränsas.
3. Se till att det finns tillgång till gratis eller prisvärd screening, testning och vård av mest sårbara och personer/riskgrupper som är svåra att nå.
4. Ta bort hinder för människor i strävan att kunna ha en hälsosam situation. Det inkluderar även att kunna hantera rädsla för arbetslöshet, sjukvårdskostnader, spridning av falska nyheter/desinformation, brister i infrastruktur och problem för att kunna hålla god sanitet.
5. Begränsningar som införs i människors liv i syfte att skydda folkhälsan måste vara tidsbegränsade och löpande revideras. De ska vara proportionella i förhållandet inskränkningar och nytta, nödvändiga och evidensbaserade. De ska också kunna vara granskningsbar av domstol. Inför undantag från dessa begränsningar där det är nödvändigt för utsatta grupper och för att minska konsekvenserna av sådana begränsningar. Vidsträckta obligatoriska förbud är sällan effektiva eller nödvändiga. Individer bör inte kriminaliseras då de bryter mot restriktioner.
6. Länder måste arbeta för att stödja varandra för att se till att inget land lämnas efter, dela information, kunskap, resurser och tekniska expertis. Det är ingen tävling mellan länder och insatser som görs – alla sitter med samma problem vad gäller sjukdomen.
7. Stöd och skydda vårdpersonal. Var vänliga mot varandra. Stöd insatser som bygger förtroende och förstärker solidaritet, inte sanktioner.
Dessa samlade punkter visar på komplexiteten i att hantera en pandemi. Fortfarande finns det utmaningar i flera länder när det gäller att fortsatt hantera sin lokala hiv-epidemi och dessa blir även utmaningar med Covid-19. De sju punkterna ovan måste bemötas utifrån synsätt som vi i andra sammanhang har vad gäller empowerment och mänskliga rättigheter, så att förankringen
hos befolkningen inte tappas och att oskäliga inskränkningar i mänskliga fri- och rättigheter inte överträds. Det är också en vägledning för beslutsfattare på olika nivåer om hur angeläget det är att göra rätt insatser.
På AIDS 2020-konferensen betonades vikten av att dels dra lärdomar från hiv-pandemin och dels ställa högre krav på WHO och andra hälsoaktörer på global nivå att enas om gemensamma och mer bindande strategier utformas för att kunna möta världens samlade hälsoutmaningar. Dr Jorge Saavedra från AHF Global Public Health Institute menade att det rådande globala hälsoarbetet är för fragmenterat idag och efterlyser en ändring inom bland annat WHO vad gäller organiserandet av det globala hälsoarbetet.
Arbetet med hiv inryms idag i UNAIDS och hiv finns med som en del i Global Fund (to Fight AIDS, TB & Malaria). Han förde fram tanken på att det i stället kanske borde skapas en ”UN-Pandemics”-organisation för att mer samlat både dra nytta av tidigare erfarenheter gjorda inom olika sjukdomspandemier samt vara bättre rustade för kommande [11].
