Noaks Arks dag på AIDS Impact-konferensen

På torsdagen kunde man nästan säga att det var Noaks Arks dag på AIDS Impact-konferensen i Amsterdam.

Ophelia Haanyama drog dagens största orkan av applåder då hon bröt normen, steg framför talarstolen med mikorofonen i handen och höll en färgsprakande, befriande självironisk och engagerande anförande om att vara kvinna med hiv i två världar, Zambia och Sverige. Resten av dagen var Ophelia fullt upptagen med att tala med delegater som samfällt prisade hennes anförande.

Ophelia Haanyama, Stina Gräntz, Björn Malmquist och Malin Stenström från Noaks Ark.

I en session om evidensbaserade interventioner presenterade Björn Malmquist den utvärdering av kognitiva psykoterapier bland MSM som han hade gjort med Stockholmskollegan Stina Gräntz och Önver Cetrez från Uppsala Universitet. Utvärderingen visade att den terapeutiska interventionen hade signifikant minskat depressiviteten och ökat självkänslan hos männen som erhållit terapin.

Stina Gräntz och Björn Malmquist framför sin poster på AIDS Impact-konferensen

Skakande rättsfall i USA
I ett skakande anförande berättade Sean Strub från USA om de lagstiftningsmässiga problem som kan drabba personer med hiv i USA med oproportionerliga domsutslag och mediehysteri som närmast kan beskrivas som förföljelse av personer med hiv. Opinionsbildning och utbildning av domstolar och medier utgör en stor utmaning. Det anglosaxiska rättssystemets princip om att bygga rättskipning på prejudicerande domar, medborgarjuryn med ett stort inflytande på domsutslag och ett system att välja domare i allmänna val gör att rättsystemet har svårt att distansera sig från regelrätta fördomar och regelrätt serofobi. Strub menade att allmänhetens sympati gentemot den hivpositiva populationen minskat i takt med att hiv blivit behandlingsbart och att detta påverkar myndigheters, allmänhetens och rättsystemets förhållningssätt till hivpositiva.

Strubs anförande var tankeväckande och påminde oss om att framgångarna med utvecklingen av läkemedelsbehandling av hiv ingalunda säkert leder till en ”normalisering” av hiv. En del delegater varnade för en tendens att hiv privatiseras och desarmeras som en politisk fråga. Alla som är engagerade i hivfrågan har all anledning att hålla ett öga på utvecklingen.

Anne Cockcroft från McGill universitet i Montréal i Kanada berättade om interventioner vilkas avsikt är att motverka strukturella hinder för enskilda individers frihet att göra informerade val vad gäller till exempel kondomanvändning eller graviditet. Choice disability är ett känt begrepp då man talar om till exempel kvinnors situation i Afrika, men enligt Cockcroft är begreppet användbart som instrument i hivprevention även i grupper som män som har sex med män (MSM) och sexarbetare.

Sheri Lippman från Kaliforniens universitet i San Francisco redogjorde för ett systematiskt arbete med att med vetenskaplig evidens i ryggsäcken bistå det civila samhället i hivprevention i form av effektiv Community Mobilization (CM). Lippmans presentation påminde auditoriet om att styrkan med s.k. Community Based interventioner ingalunda ligger i romantisering av aktivistisk amatörism, utan i det genuina engagemanget, det civila samhällets unika nätverk och i dess förmåga att effektivt nå kritiska socialt sårbara målgrupper.

Att berätta om sin hivinfektion
Shan Qiao från Wayne State University School of Medicine i Detroit USA hade intervjuat familjer med hivpositiva föräldrar i Kina om huruvida de hade berättat om sitt hiv för sina barn. Shan Qiao konstaterade att en ökande mängd evidens tyder på att öppenhet/slutenhet om föräldrars serostatus påverkar både föräldrars och barns mentala hälsa, och att betydande kulturella skillnader förekommer i olika populationer vad gäller sannolikheten att vara öppen om hiv inom familjen. Detta bör tas i beaktande i utformningen av psykosociala stödinsatser för familjer med hivproblematik, menade Shan Qiao.

Xiaoming Li från samma universitet hade undersökt faktorer som påverkar öppenhet om hiv i partnerrelationer och hade funnit att personer som berättade om att de hade hiv för sina sexpartners rapporterade färre depressioner och andra emotionella problem, bättre partner- och familjerelationer, mera stödjande sociala nätverk och mindre hivreltaterat socialt stigma än personer som inte hade berättat om sin hivinfektion. Marie Suzan-Monti från Frankrike hade studerat hur hivpositivas liv påverkats av valet att berätta för andra om infektionen eller inte och kommit fram till att öppenhet om hiv ofta utgör ett sätt att nå socialt stöd.

Internet och hiv
Maria Ekstrand från Kaliforniens universitet i San Francisco hade via internet samlat information från homo- och bisexuella män i Indien och funnit flera samverkande faktorer som ökade sannolikheten för oskyddade anala samlag (OAS), däribland stigma och depressioner. Självrapporterade depressioner dubblerade sannolikheten för OAS i materialet.

Då mellan en och två tredjedelar av amerikanska MSM som blir smittade av hiv gör det inom ramen för sin stadiga relation hade Jason Mitchell från University of Miami Miller School of Medicine undersökt hur paren diskuterar och kommer överens om regler för det sexuella beteendet i och utanför relationen. Mitchell fann att många av paren finner det svårt att diskutera frågor om sexuell trohet/öppenhet. Studien har resulterat i en prototyp för en Online Prevention Toolkit för att underlätta samtal och överenskommelser om hur samkönade par kan förhålla sig till risker för hiv/STI.

Keith Horvath från Minnesotas universitet hade i fokusgrupper testat en mobilapplikation vars mål var att stödja hivpositiva MSM att följa läkarens ordination av läkemedel mot hiv. I USA är följsamheten av hivbehandling betydligt lägre än i Sverige. Männen som använde applikationen hade funnit dess påminnelsefunktion hjälpsam för att komma ihåg sina mediciner.

Sachin De Stone från Oxfords universitet i Storbritanninen hade jämfört hur unga respondenter i Sydafrika svarade på frågor ställda i personliga intervjuer jämfört med att besvara frågorna till en anonym dataintervjuare och funnit att den anonyma applikationen var mycket mera framgångsrik på att få respondenterna att uppge information om till exempel serostatus och följsamhet av hivbehandling.

Rebecca O’Connell från BartsHealth tillhörande brittiska hälsovårdsmyndigheten NHS hade analyserat vilka faktorer som påverkar informationsspridning genom sociala medier genom att initiera en informationskampanj om hiv och hivtestning på Twitter.  O’Connell fann att informationen disseminerades effektivast genom konton som stöddes av påverkansindivider såsom kändisar – framför allt idrottsstjärnor.

Koenradd Verney från STI AIDS Netherlands berättade att organisationen hade mellan 2008 och 2014 lyckats samla data från 75 000 internetenkäter genom hemsidan Mantotman.nl som erbjuder information, råd, bokning av hiv- och STI-testning samt vaccinering mot hepatit B för MSM. Användarna hade svarat på frågor om ålder, relationsstatus, antal sexpartner, hivtestningsfrekvens, hivstatus, vaccination mot hepatit A och B samt alkohol- och droganvändning i samband med sexuella möten. Metoden hade visat sig mycket effektiv i att samla data och följa beteendeförändringar över tid i populationen man ville förstå.