Gästbloggare: Inger Atterstam om 30 år med hiv / aids
Tystnaden måste brytas och likgiltigheten ersättas med inlevelse, medkänsla, solidaritet, förståelse.
Hur ofta upprepade vi inte dessa förhoppningar under de svåra mörka egentligen obegripliga åren. Då när hiv-aids härjade motståndslöst, när människor led och dog, när tragedin var total och inte tycktes ha något slut. Varför begriper inte människor?
Vi var faktiskt rätt många engagerade, inte bara direkt berörda som aktiva i Noaks Ark, men också andra: journalister, forskare, läkare, sjukvårdspersonal socialarbetare, präster, politiker – inte bara i Sverige, i alla drabbade länder. Alla vi försökte så gott vi kunde berätta och få de andra att förstå. De som bara blev livrädda och inte förmådde tänka längre än till sin egen hälsa, sin egen risk, sin egen utsatthet, sina egna fördomar.
Under den där outhärdligt långa tiden – de var många, många år från tidigt 80-tal till introduktionen av aidsläkemedlen, bromsmedicinerna, 1996 – misslyckades vi. Den oerhörda katastrofen – miljontals människor som dog under ofattbart lidande – passerade på något sätt ändå obemärkt och utan engagemang. Aids levde i sin egen bubbla. Och efter medicinerna i mitten av 90-talet svalnade intresset än mer.
Men så plötsligt i år 2012 kom de där känslorna, reaktionerna, upprördheterna – efter trettio år. Äntligen tycktes människor fatta, förstå och reagera. Utgångspunkten var Jonas Gardells bok och TV-serien om det homosexuella pojkgänget i Stockholm i tidigt 80-tal, de som tvingades hantera en mardröm.
Vi som var med när det begav sig reagerade mot den berättelsens förenklingar, överdrifter, den ensidiga svart-vita bilden som inte var sann, men ändå så slående uppenbarligen. Fiktionen blev verkligare än verkligheten. Detta är Gardells bild av ohyggligheterna och det handlar om att respektera hans upplevelse som han förmodligen delar med många homosexuella män, intalade vi oss.
Även om bilden inte är riktigt sann, för det fanns fantastiska eldsjälar som kämpade, inte minst inom sjukvården. Det var inte bara homosexuella män som drogs in i tragedin, det var många fler: lesbiska kvinnor, blödarsjuka, narkomaner, barn-kvinnor i de fattigaste av u-länder.
Var och en får berätta sin historia, försvarade sig Jonas Gardell. Och uppenbarligen har hans aidsbild skapat identifikationer och väckt känslor som förblev tysta under den svåraste tiden. En hedervärd insats.
Häromdagen satt jag på buss 2 i Stockholm, en regnig mörk höstkväll, vi åkte förbi Jarlaplan och Noaks Arks diskreta neonskylt skymtade förbi genom det regnpiskade bussfönstret. För mig som så nära upplevde aidstragedin blev just Noaks Ark ett ljus i mörkret, en vilopaus från det svåra.
Noaks Ark ingick i ett internationellt nätverk av liknande organisationer: frivilliga som engagerade sig för att hjälpa och stödja hiv- och aidssjuka, för att öka toleransen och för att bekämpa diskriminering. Det fanns Noaks Ark litet överallt i New York, i San Francisco, i London, i Paris.
Det var en tid när ständigt nya ljus tändes för ständigt fler döda, när ständigt fler minnes-quiltar täckte väggarna, när gästhemmet* fylldes av svårt sjuka döende patienter.
Det är inte längre så och nu firar Noaks Ark World Aids Day som så många gånger tidigare och det är bara att fortsätta hoppas: att det plötsligt uppflammande engagemanget för hiv-aids kommer att bestå. Kanske är tiden mogen nu.
Inger Atterstam, medicinjournalist Svenska Dagbladet, den första som skrev om aids i svensk press.
