Slutet inte i sikte, men vi färdas framåt

Under en enorm konferens som den XIX internationella aidskonferensen behandlas hiv ur oräkneliga aspekter. Epidemins sociala aspekter fungerar som en centrifugalkraft som leder till att de som arbetar med frågan lätt tappar fokus.

Ett område där detta framgår tydligt är den beteendevetenskapliga forskningen. Presentationerna är få och svaga. Paradoxalt nog har den viktiga men ensidiga betoningen av rättighetsfrågor, stigma och diskriminering lett till att det psykosociala stödarbetet får ständigt stryka på foten. Konsekvensen trettio år in på epidemin är betänkliga luckor i den systematiskt inhämtade kunskapen för evidensbaserade preventions- och stödmetoder.

Två centrala frågor verkar dock ingen ideologisk debatt lyckas skymma: När kommer det ett vaccin? Och när får vi ett botemedel?

De allra mest optimistiska forskarna siar här att om vi har riktig tur har vi ett skyddande vaccin om tio år. Det är precis samma budskap som för tjugofem år sedan, alla har hört det förut, och det blir inga applåder från auditoriet för den som framför budskapet.

På det sättet agerar majoriteten av delegaterna här likt massmedierna. Man vill veta när man kan ta en spruta och sluta oroa sig för hiv. Men vaccinutveckling handlar inte om en enstaka upptäckt, utan om ett oändligt antal små steg som gradvis ger större insikt i samspelet mellan viruset och immunsystemet.  Och i själva verket finns det knappast något område som varit så intressant sedan den förra aidskongressen i Wien för två år sedan än vaccinforskningen.

Idag vet vi att immunisering mot hiv är möjlig. Detta vet vi därför att det finns vaccinkandidater som visat över 30 % skyddseffekt under tiden studierna pågått. Dessutom har man de senaste två åren funnit flera neutraliserande antikroppar, proteiner som immunförsvaret bildar och som framgångsrikt bidrar till att förgöra virus i kroppen. För två år sedan kände man till ett par. På två år har man identifierat hundratals.

Särskilt intressant är att antikropparna har visat sig olika effektiva och intensiv forskning pågår för att identifiera superantikroppar som är särskilt effektiva mot hiv. Det grundläggande problemet med ett vaccin mot hiv är ju att i motsats till mediciner verkar ett vaccin inte på själva fienden hiv, utan lurar kroppen att tro att den är infekterad innan man verkligen är det. Jobbet utförs inte av vaccinet, utan av kroppen själv. Det förutsätter att kroppen kan bilda en effektiv immunrespons mot sjukdomen, och vi vet ju alla hur det är med den saken när det gäller hiv.

Det är här superantikropparna kommer in. I teorin skulle man kunna skräddarsy ett vaccin till att stimulera bildandet av just dessa antikroppar. Då skulle den immunitet som bildas kunna bli starkare än den som naturen ger. I princip skulle detta också kunna användas som terapi för redan infekterade personer, som ett terapeutiskt vaccin.

På botemedelsfronten har egentligen inte hänt så förskräckligt mycket sedan det stora språnget till dagens hivbehandling 1996. I dagens läge är det omöjligt att sia vilket område som ska ges prioritet. Ska man satsa på att studera s.k. long-time survivors för att hitta faktorer som skyddar dem, virologi, immunologi, något annat? Konsekvensen är att det är en oerhörd utmaning för forskarsamhället att kanalisera resurser till prioriterade områden. Man vet helt enkelt inte vilka de borde vara. Här skiljer sig läget för behandlingsforskningen tydligt mot det fokus som vaccinforskningen uppvisar.

Men även forskningen mot ett botemedel har fått en energikick. Orsaken är det tyska fallet av en man som utöver hiv drabbades av leukemi, som behandlades mot detta med en benmärgstransplantation av celler från en donator, vars vita blodkroppar uppvisar en anomali i en struktur på cellerna som hiv använder sig av för att fästa på cellerna, och som fortfarande efter fem års uppföljning visar inga tecken på hivinfektion. Innan fallet publicerades led botemedelsforskningen av brist på framtidshopp, i dag är läget ett annat. Hiv är kanske ändå inte oövervinnerligt.

Transplantation är visserligen en helt orealistisk behandlingsmetod mot hiv. Den innebär i princip att patientens hela immunsystem byts ut med hivresistenta celler och behandlingen med både cellgifter och strålning har allvarliga bieffekter. Många här tror i stället att en eventuell bot kan komma att involvera både en aktivering av de celler i kroppen som trots bromsmediciner kvarstår som reservoarer för virus och att samtidigt hjälpa immunförsvaret att bättre bekämpa infektionen.