webbkarta avk länkar avk english
header_turkos
avk Hem avk Om oss avk Vad kan vi göra för dig? avk Vad kan du göra för oss? avk Du som har hiv avk Fakta avk Press avk Kontakt avk

Du som har hiv

Kvinna, 40 år

Det känns jobbigt när jag kommer med alla mina bromsmediciner i väskan och veta att min familj inte har råd. Det är svårt att acceptera och jag känner mig så hjälplös. Jag var tjuguett år när jag fick mitt hivbesked och då kändes det som om livet var slut. Jag hade läst ekonomi i England och kom till Sverige därför att en av mina systrar bor här. Hon är min bästa vän. Jag är född i Zambia och fick barn när jag var arton år. Mina föräldrar tog hand om min dotter och jag skickades till England för att studera. När jag var klar med studierna skulle jag ta hand om min dotter.

Det var 1992 som jag fick beskedet om att jag hade hiv. Vad som hände de närmast följande åren har jag knappt något minne av eftersom jag stängde av. Jag visste inte hur jag skulle hantera min situation. Anledningen till att jag gick och testade mig var att jag blev sjuk och fick en kraftig bronkit. Läkaren ordinerade olika blodprover men jag var inte medveten om att de också tog ett hivtest. Efter beskedet var jag helt inställd på att jag snart skulle dö. Det värsta var att jag inte visste om min dotter var smittad eller inte. Tanken på det var fruktansvärd och jag var så rädd att jag behöll dessa tankar för mig själv. Jag bestämde att min dotter skulle komma till Sverige, jag ville ha henne nära mig även om jag inte skulle leva så länge. Jag ville bara att vi två skulle få en tid tillsammans. När min läkare ville testa henne sa jag nej för jag ville inte veta om hon var smittad. Efter en tid i Sverige träffade jag en svensk man som jag numera är gift med. Vi träffades en lång tid innan jag vågade berätta om min hiv. När jag skulle till sjukhuset på kontroller hittade jag på olika anledningar för mina besök. Under en period lärde jag mig leva med lögnen så väl att jag nästan trodde på den själv. Jag kände mig osäker och rädd. När jag hade bestämt mig för att berätta för honom kämpade jag en hel vecka. Jag minns en kväll då jag lagade god mat och gjorde det mysigt för oss, men när det väl kom till kritan vågade jag inte säga något. En annan dag gick jag och planerade vad och jag skulle säga och hur jag skulle säga det. Efter att ha tvekat i en vecka sa jag till mig själv: Nu räcker det! Jag tog mig samman och till slut berättade jag för honom om min hiv och mina regelbundna sjukhusbesök. Jag visste det, sa han. Någonstans hade han väl anat det. Efter en tid blev jag gravid och vi fick en son. När jag hade fött min son fick jag en kick på något sätt och jag kände att jag fick livet tillbaka. Jag testade båda mina barn samtidigt. När vi hade tagit proverna på barnen minns jag att jag inte ville ha tillbaka provsvaren. Måndagen då vi skulle få dem ville jag inte vakna, jag ville att livet skulle stanna. Det var för mycket. Två barn skulle få sin dom. Jag kan inte förklara hur skönt det kändes att få veta att ingen av dem var sjuk. Då kändes det på något sätt ändå rätt okej att jag själv var smittad. Nu hade jag all anledning att börja kämpa.

Under min graviditet hade jag ätit ett läkemedel som heter AZT och jag tänkte att det nog skulle komma bättre mediciner. Jag ville leva fullt ut och jag kände en inre kraft. Det första jag var tvungen att ta tag i var att återupprätta min egen självrespekt och att ta itu med mina rädslor. När jag fick mitt hivbesked hade jag slutat tro på livet. Jag ville inte dö i aids. Nu var jag var tvungen att i stället fokusera på att försöka leva med hiv. Ett annat steg att ta var att lära mig mer om min sjukdom, att försöka förstå vad som händer i min kropp och varför det var så svårt att finna läkemedel. Jag ville läsa biologi, kemi och matte så jag började jag på komvux. Min man var fantastisk på att stötta mig under hela den här tiden. Han följde med mig på sjukhusbesöken och han såg till att komma hem klockan fyra på eftermiddagen så att jag kunde gå på mina lektioner.

Det som är svårt för mig idag är att jag har många familjemedlemmar i Zambia som har hiv. I min närmsta familj är det fem personer som är drabbade. Räknar jag kusiner blir det många fler. Min far och en av mina systrar är svårt sjuka i aids. Min syster är lyckligt lottad som har råd att köpa mediciner från Sydafrika, men min pappa har ingen ekonomisk möjlighet att göra det. Jag åker hem flera gånger om året för att hälsa på dem. Det känns jobbigt när jag kommer med alla mina bromsmediciner i väskan och veta att min familj inte har råd. Det är svårt att acceptera och jag känner mig så hjälplös. Min mamma är sextio år och har fött hur många barn som helst. Trots det får hon slita mycket och ta hand om alla. Därför åker jag hem så ofta jag kan för att hjälpa till och underlätta ekonomiskt. I Sverige går jag till köket och skruvar på en kran och så kommer det vatten, men i vår by i Zambia måste jag gå i tjugo minuter för att hämta vatten. Skillnaderna är så stora, och att få ihop dessa två världar det lyckas jag inte med. Jag tvingas se på när min pappa sakta men säkert dör. Ibland blir jag arg, jag blir så arg på den rika världen. Det tar mycket kraft ifrån mig.

För några år sedan började jag tänka på att om jag dör måste mina barn ha någonstans att ta vägen. Då ville jag att det skulle finnas ett litet hus i Zambia för dem. Jag började spara pengar varje månad och när jag åkte till Zambia hade jag pengar med mig för att börja bygga ett hus. Idag är huset klart. Det är inte det finaste huset men det står där. Jag hade tänkt att mitt hus skulle vara för mina barn, men idag bor där tjugofem föräldralösa barn. Jag spar en hundralapp här och en hundralapp där och på ett år blir det ändå en hel del. När jag åker hem nästa vecka har jag sparat ihop tio tusen kronor. Pengarna ska bland annat gå till skolavgifter för de äldre barnen i huset. Vi ska också odla majs så att det finns mat till nästa år. I byn finns det en man som har många grisar. En dag gick jag till honom och sa: - Jag kan inte köpa grisar av dig men om du kan låna mig två stycken under ett år så ska jag ge tillbaka nya grisar när de som jag lånat fått kultingar. Han gick med på det och idag har jag fyrtio grisar. Vi har också köpt kycklingar så vi har ägg. Det gäller att planera så att det blir så billigt som möjligt. Jag har fått fem tusen kronor från Kids Ark, ett barnprojekt i Thailand, som vi använde till att borra en brunn till huset. Min drivkraft till att jag orkar så mycket är att jag har en annan syn på livet idag. När jag var yngre gick alla pengar till mig själv och mycket handlade om att tillfredsställa mina egna behov. Idag ser jag att det finns mer i livet än bara jag. Jag vill engagera mig och göra något vettigt så att det kännas bra när jag går och lägger mig på kvällen. Det finns så mycket kraft i oss människor och den vill jag använda mig av. Det är då jag känner att jag lever. På grund av min hiv behöver jag känna att jag lever. Det är min utmaning. Hiv fick mig att tycka synd om mig själv under en lång tid, och det räcker. Men ibland blir jag trött och då måste jag ge mig själv några dagar då jag kan hämta kraft. Många afrikaner som bor i Sverige är på olika sätt drabbade av hiv, antingen själva eller så är någon i familjen eller släkten drabbad. De flesta skickar pengar till sina länder för att lindra och för att hjälpa. För afrikaner är det svårt att tala om homosexualitet, det är tabu och ännu värre än att ha hiv. Det accepteras inte. Jag har tänkt på de svarta killar som är homosexuella . Vem hjälper dem? Som afrikan i Sverige kan jag inte kamouflera mig – det syns på min hudfärg. Det syns inte direkt på någon om man har hiv eller är homosexuell. Därför vill inte afrikaner som lever i Sverige vara öppna med sin hiv. Jag är svart, jag är kvinna och jag har hiv. Som kvinna är jag mer utsatt än en man. Som afrikan bosatt i Sverige är jag utsatt eftersom jag tillhör en minoritet. Ska jag också välja att vara ännu mer utsatt genom att vara öppen om min hiv? Det tål att tänkas på.


 

hojdavstand
Gå direkt till pil Norrbotten/Västerbotten pil Södra Norrland pil Stockholm pil Östergötland & Örebro pil Småland & Halland pil Väst pil Syd
länk hem www.noaksark.org