webbkarta avk länkar avk english
header_turkos
avk Hem avk Om oss avk Vad kan vi göra för dig? avk Vad kan du göra för oss? avk Du som har hiv avk Fakta avk Press avk Kontakt avk

Du som har hiv

Kvinna, 24 år

Jag är en 24 år gammal, relativt bortskämd svensk tjej som pluggar till konditor, jobbar med hiv prevention m.m. och har mitt eget soulband samt lever som de flesta "Svenssons" i Sverige och ingen kan väl tro att en icke homosexuell, intravenös missbrukar eller person som inte har afrikanskt ursprung och inte ligger runt så mycket kan få hiv??
Men hiv bryr sig inte om din hudfärg, om du delar spruta med någon, var du kommer ifrån, om du har en fast relation eller vad du har för sexuell läggning. Det betyder att vem som helst kan drabbas då viruset är ett humant immunbrist virus! Det handlar om en gång, ett enda misstag. Man brukar prata om riskgrupper men det är själva risken i sig att tro att man inte är en risk.

År 2005, då jag var 20 år, hade haft en fast relation i cirka 2 år, pluggade, reste, arbetade som en tok och levde livet, damp det plötsligt ner ett vitt brev från Sahlgrenska ner i min brevlåda en tidig morgon. Jag hade inte varit sjuk eller visat några symptom på att något fysisk var fel med mig... som jag relaterade till hiv. Däremot hade jag jobbat mycket under en period så jag var lite trött och hängig. Dock så valde jag konstigt nog att inte öppna detta brev förrän tre dagar efter att jag fått det då min intuition sa mig att något inte stämde. Det är ju inte var dag som man får ett brev från sjukhuset, när det gäller mitt fall, jag trodde inte heller att det var något allvarligt. Dagarna gick och efter tre dygn så en morgon rev jag upp brevet och där stod det mycket riktigt, -"Vänligen kontakta oss så snarast som möjligt.."
Jag slog numret som stod nerskrivit vid slutet av det vita arket under kuratorns handstil och efter några minuter svarade en röst i andra ändan med timid ton. Efter en presentation av var jag hamnat, nämligen på hud och könsmottagningen, förstod jag att inte allt var som det skulle. Jag sa vad jag hette och att jag hade fått ett brev hem i brevlådan där det stod att jag så fort som möjligt skulle kontakta dem på sjukhuset. Rösten på andra linjen blev direkt mycket allvarligare och frågade om jag kunde komma redan idag vid tolv snåret? Irriterat svarade jag att jag skulle till jobbet, men om det gick snabbt vore det ok. Jag frågade också vad det var det gällde eftersom hon hade sagt att det behövde ta några blodprover på mig, men då svarade damen i andra änden att det är bättre att vi tar det när du kommer hit istället.

Magen knöt sig på mig men jag var fortfarande samlad medan jag tog mitt pick och pack, knöt skorna och ställde ifrån mig kaffet på bordet bredvid tv:n hemma. 20 minuter hemifrån mig gick snabbt med spårvagnen och plötsligt var jag där, utanför den stora entrén. Jag gick med bestämda steg upp för den dunkla stentrappan, mot kuratorns rum och knackade på. En allvarlig och ödmjuk kvinna i 60 års åldern öppnade dörren och bad mig stiga på. Hon hade glasögon, korpsvart hår och kanonrosa läppstift samt såg väldigt elegant ut. Jag satte mig ner vid sidan av hennes kateder, medan hon satt bredvid mig och kollade sorgset för att sedan fråga vad jag trodde ärendet gällde? Jag sa att jag som tonåring hade haft problem med mina njurar så de kanske behövde göra ett kontrollprov för att se så att allting var ok.... det kanske skulle komma att behöva göra ett cancertest? Eller så behöver det göra ett hivtest sa jag och flinade lite för det var inte en verklighet som fanns för mig. Hiv drabbar väl bara speciella, säregna personer... jag har ju pojkvän och är som vem som helst, hyfsat skötsam och rekorderlig, inte kunde jag ha hiv? Eller?? Kuratorn kollade på mig med ledsam blick och sa att det var det sistnämnda som jag nämnt... det hade nämligen varit en kille här och testat sig och det visade sig att han var hivpositiv. Jag blev tyst, grät inte ens.... och satt så en lång stund, tills tårarna började rinna då jag frågade vad som behöver göras, vad händer nu?
- Vi behöver som sagt ta några blodprover på dig och sedan så kommer du få komma tillbaka rätt snabbt för att få provsvaren.
- Då gör vi så, sa jag, jag grät en skvätt i chocktillstånd och sedan var det som att trycka på en röd stoppknapp därefter, jag fullföljde allt likt en organiserad robot. Jag tog mina prover, gick tillbaka till spårvagnen, ringde min mamma som blev helt skärrad men sa precis som jag hade sagt uppe på sjukhuset att jag vill inte planera eller prata mer om det här förrän jag har fått provsvaren, tills dess finns det inget vi kan göra åt saken. Mina vänner och resterande av familjen ringde jag likaså och förklarade situationen för då de förvånade inte förstod vad det var som hände. Tre dagar gick, jag hade jobbat på som vanligt, umgåtts med mina vänner... och slagit upp fakta om hiv på nätet samt läst på för att förbereda mig på vad eventuellt komma skulle, men det var inte så lätt. Fördomarna och all stigmatisering var något som jag inte i min vildaste fantasi skulle kunna förbereda mig inför känslomässigt, sjukdomen har sin gång dock med medicinering och tillsynes relativt normalt leverne för många i dagens samhälle. Men vad är ett liv utan att leva till fullo? Mina första tankar var hur min pojkvän skulle reagera? Skulle jag få leva ensam resten av mitt liv? Den enda tanken som inte infann sig i denna stund var när jag skulle dö. Utan hur skall jag fortsätta leva det liv jag har kvar, jag är ju bara 20 år. Och plötsligt satt jag där, med min mamma och min moster på sjukhuset vid tolv tiden en kall augusti förmiddag och väntade på doktorn.... i 15 minuter. Sedan så kom hon, en blond kvinna i 30 års åldern med glasögon och vit rock samt med ett A4:a papper i handen. Hon skakade kraftigt och allvarligt hand med oss alla tre och ledde mig och min mamma in till undersökningsrummet där vi fick sätta oss ner framför en gammal kateder med henne framför oss, knappandes på datorn med pappret i handen. Hon fortsatte trycka på tangenterna, kollade på pappret ett par gånger och vek det sedan för att sedan föra vidare blicken till min mor och sedan till mig.
- Vad tror du att svaret är?" Då sa jag att jag inte visste.... trots att magkänslan sa något annat. 1/5000 hindras från att bli smittade av hiv vid eventuell risk av smitta, men det kunde omöjligt vara jag. Till slut så löd orden att jag tyvärr måste säga att du är hivpositiv.
Detta var för 3 år sedan och efter att min familj, mina vänner och min dåvarande pojkvän hade fått gråta sina tårar och jag förklarat för dem att jag är fortfarande jag och vill inte att ni behandlar mig som ett offer då jag har möjlighet till att leva ett liv som jag vill leva, som frisk med en för stunden, i ett visst avseende, kronisk sjukdom. Fördomar och okunskap kommer jag få stöta på, men jag hanterar det när det kommer i min väg, jag vill fortsätta leva som jag levat innan med studier, min musik och arbete. Jag tänker inte isolera mig eller ge upp, döden vet jag inte när den kommer men leva vet jag att jag kan så varför bör jag inte göra det? Detta var enormt viktigt för mig just då, där jag stod med tårarna nere på kinderna och gråten i halsen. Men trots denna livsomvändning har jag aldrig känt mig så mänsklig.

Är det inte konstigt, att så fort en människa står vid en avgrundskant, det är då man helt plötsligt, allt som oftast börjar ta vara och prioritera sitt liv? Mina vänner finns kvar, min familj likaså… de som vet om min livssituation. Den enda som i rädsla, chock och okunskap vände mig ryggen för ett år var min pappa, som sa att han inte visste någonting om det här, för honom var det här som pest eller kolera, kunde vi ens äta på samma tallrikar?? Jag skickade upp fakta om hiv i broschyrform till honom, men han lät dem ligga olästa. En dag så fick jag ett brev hem i brevlådan där han förklarade mig som dumdristig och naiv som dragit på mig denna sjukdom och han inte kunde ta ansvar för om jag kom och hälsade på honom och smittade ner mina syskon samtidigt. Ett år gick och en dag så fick jag ett sms om att han gärna ville träffas samt kunde åka ner till Göteborg... detta skedde också och jag satt tyst i 2 timmar på en restaurang i centrum med lunchtallriken framför mig då han förklarade varför han reagerat som han gjort. Efter en stund sa jag:
- Det är ok, vi har pratat om det här nu och det är förlåtet men inte glömt.

Så förblev det också. Idag har vi en hyfsat bra relation, vi pratar i alla fall med varandra på ett neutralt och sansat sätt. Vi är alla människor som reagerar på olika sätt samt drabbas av tillsynes mindre eller större problem flera gånger i livet, det viktigaste är hur vi väljer att leva med dem dock och vad vi gör av dem, att vi vågar känna samt föra en kommunikation för att lösa det som vi inte förstår, i den eventuella okunskap vi har, att tårar och ilska får komma ut när det finns möjlighet för det. Det är trots allt kontrasterna som ger liv, har ni tänkt på det? Hur skulle livet vara om varje dag var densamma, då skulle man aldrig uppskatta det som kom i ens väg eller ta lärdom av de erfarenheter som tittade fram då varje upplevelse är unik och betydelsefull för ens utveckling. Allting i livet har en baksida och en framsida, detta bör uppskattas mer, men det är inte förrän man får en ny chans eller är sårbar som detta görs, vi kanske skall börja fundera lite mer över varför vi beter oss så här och hur vi lever?
Jag är en gynnad inom den materialistiska normen, en helt "vanlig" tjej som växte upp som 5-åring och ensamt barn med min mormor, morfar och mamma i ett rött radhusområde med trygg tillvaro. Har en stor familj som är öppenhjärtad och ett stort stöd.
Jag gick min skolgång med ambitiösa betyg som resultat, var lite mobbad på grund av att jag sa lite men syntes mycket både som karaktär och likaså gjorde min midja....
Rebellisk tog jag igen det jag missat i senare tonåren och satsade mer en helhjärtat på musiken samt levde mitt liv genom den väg jag ville gå, oavsett om jag gjorde det ensam eller ej.
Jag är som många men ändå inte då varje människa är unik.

Styrka, tårar, svaghet, glädje, frustration, velighet, exakthet och bestämd, inåtvänd, social, tankspridd, långsint, förlåtande. Jag är allt och är det jag är. Det gäller också alla andra människor ty en individ är aldrig plan och simpel utan döljer en komplexitet som vi tar fram när vi minst anar det i de stunder då vi sätts på prov här i livet. Det gäller bara att utnyttja sin mångsidighet och att vilja, våga samt finna mod.

Tänk hur mycket tid vi förspiller av livet genom att tänka på när det kommer ta slut och omge oss av till exempel endast ramar samt materialistiska saker som inte ger oss en personlig utveckling. Allt detta på grund av de rädslor vi förnimmer, det vi inte borde göra och vad vi måste göra istället för att egentligen leva och ta vara på den tiden vi har samt leva ett så gott liv som möjligt genom att påminna oss själva om det positiva med balansen av verkligheten. Visst får man må skit ibland men man skall veta att livet finns där ute och bultar på dörren för att komma in. Det handlar bara om att vilja se möjligheterna, ha tålamod och lite jävlar anamma då första steget kan vara ett rent helvete att ta. Då lusten eller orken inte infinner sig. Men det är kontrasterna som ger livet och den minsta flamma som finns är ett tecken på liv. Att inte känna någonting är den värsta varningen av alla då livslågan slocknat.

Detta intalar jag mig varje gång när jag säckar ihop i den utslitna skinnsoffan, i min varma säng bredvid akvarium eller i spegeln där jag står med svart maskara ner på kinderna . Att så länge jag lever är det detta jag skall följa och jag kan för att viljan finns. Klyschigt nog så sägs det att hoppet är det sista som lämnar människan och det stämmer.


 

hojdavstand
Gå direkt till pil Norrbotten/Västerbotten pil Södra Norrland pil Stockholm pil Östergötland & Örebro pil Småland & Halland pil Väst pil Syd
länk hem www.noaksark.org