Vi har alla hiv (gästbloggare Hannah Gruffman)
Och plötsligt talar alla om det. När jag var tolv år var det på alla läppar, alla förhöll sig på något sätt till den nya farsoten som spred sig över världen (utom till Sovjet förstås, där fanns officiellt inte ett enda fall). Men riskgrupper kartlades ganska snabbt och den svenska allmänheten kunde andas ut.
Under tiden tog viruset andra vägar, verkade och spred sig i det tysta, muterade och födde fram nya stammar. Ingenting kunde ha hjälpt till mer än den nonchalans som länge rådde. Och jag håller andan innan jag säger det här, ännu råder. Felkalkylerade risker och chanstagningar.
Jag har följt hiv de senaste tio åren. Under de åren har tystnaden varit kompakt i Sverige. Med undantag för en dag om året, världsaidsdagen den 1 december då plötsligt strålkastarljuset riktas mot viruset, de som drabbas och frågan om medicinska lösningar. En dag om året. Sen kan vi alla glida in i tryggheten igen. Puh. Och vi behöver inte diskutera saken förrän nästa år, nästa 1 december. Om vi nu alls brydde oss. Och förresten är det väl egentligen i Afrika det stora problemet finns?
Men den här hösten har något hänt. Något är i rörelse och det händer saker, till synes oberoende av varandra. Andreas Lundstedt (Alcazar) kom i höst ut med boken Mitt positiva liv och berättar om sina erfarenheter som hivpositiv. Jonas Gardell skriver en trilogi om tiden när aids kom till Sverige på 1980-talet, där den första delen gavs ut i början av hösten, Torka aldrig tårar utan handskar. Östgötateatern spelar Änglar i Amerika, som berättar om hiv/aids, de som drabbades och deras anhöriga i New York under samma period. Star for life turnerar till stöd för att förhindra spridningen av hiv bland unga människor i södra Afrika. På Linköpings universitet sitter en doktorand och forskar på hiv och relationer idag, inte på kamp mot viruset som varit fokus nummer ett hittills.
Hiv har funnits i Sverige i 30 år, temaveckor i media uppmärksammar detta och människor med relation till hiv berättar om sina erfarenheter. Det talas om hiv. Det är naturligtvis en bra bit kvar innan vi fördomsfritt och utan stigmatisering diskuterar hiv till vardags, men flera viktiga steg på vägen är tagna. Jag har aldrig samtalat hiv/aids så mycket med så många som när Torka aldrig tårar utan handskar har gått på svt. Plötsligt klev människorna ut i vardagsrummen och fick, inte bara ett ansikte, utan en familj, kärlek och ett sammanhang. Plötsligt kan de som inte förstod vad som hände på 80-talet relatera till vad som faktiskt pågick.
Men egentligen är det inte mer media vi behöver för att belysa frågan kring hiv, inte fler skräckrubriker. Det är samtalet som saknas. Det är möjligheten att fritt kunna berätta för sin omgivning att man är hivpositiv som saknas. Det krävs nämligen att du vågar vara modig. Många vågar inte berätta i rädsla att bli reducerade till en sjukdom. Det osagda tar plats och skapar lidanden i det tysta.
I somras gjorde jag en intervju med Shirley Barclay, en kvinna från Nordamerikas urbefolkning om hennes sätt att arbeta med helande. Jag frågade henne om hon lyckats urskilja någon universell sanning att förmedla.
– Well, svarade hon, we are all connected.
Vi är alla sammanlänkade. Jag tror att det är just det som hiv tydliggjort för mig. Vi har alla hiv, oavsett individuell hivstatus. Hela världen lever med hiv, vi är alla en del av det här och vi kan inte stoppa huvudet i sanden längre. We are all connected.
Hannah Gruffman, Noaks Ark Östergötland & Örebro län
Krönika ursprungligen publicerad i Nya Folkbladet 9 oktober 2012, bearbetad inför publicering till Noaks Ark.
